GRACE

 

Författare: Anthony Doerr

Antal sidor: 467

Första stycket: ”Han banade sin väg genom avgångshallen och stannade till vid ett fönster för att titta på en man som med två orangefärgade käppar vinkade in ett jetplan i dess gate. Högt ovanför det asfalterade området var himlen utan minsta fläck, den obevekliga tropiska blå färg han aldrig riktigt kunnat vänja sig vid. Vid horisonten hade moln tornat upp sig, cumulus congestus, ett tecken på att någon form av tumult var på färde därute, över havet.”

HANDLING:

Meteorologen David Winkler drömmer sanndrömmar. En natt ser han hur han kommer att möta kvinnan i sitt liv och kort därefter slår det in. Men lyckan är kort. Efter att dottern Grace föds får David en föraning om att han bär skuld till att hon drunknar i en översvämning. När ett ihållande regn hotar deras hem flyr han landet i förhoppningen att rädda dottern. 

Först tjugofem år senare vågar han sig tillbaka. Men utan ett enda livstecken från frun eller dottern vet han inte om han kommer att finna någon av dem i livet.

 

OMDÖME:

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den här boken. ”Ljuset vi inte ser” är en av mina absoluta favoritböcker, men ”Grace” är skriven många år innan den och jag tror Doerr just var i sitt tidiga skrivande och kanske inte riktigt hade hittat sig själv än. För ”Grace” är förvisso skriven med ett vackert språk och karaktärerna är tydliga och väcker empati. Handlingen tycker jag är vacker och behandlar starka teman som rädsla och moraliska frågor, men i slutändan haltar den fram och det poetiska språket går ofta till överdrift. Tar man huvudpersonen David stöter man redan i början på problem. Jag både förstår honom och vill skrika på honom men mest av allt vet jag aldrig var jag har honom. Han är så ostabil, handlingsfattig och oförutsägbar och hans handlingar blir ibland rentav obehagliga. Sedan tycker jag inte om kärleken mellan honom och Sandy. Den är inte vacker och romantisk på något sätt utan istället ologisk och nästan läskig. Någonstans brister författarskapet och någonting som hade kunnat vara vackert (och kanske också ses som vackert av många, vad vet jag) blir istället konstigt och obehagligt.

I slutändan är det små detaljer som håller boken samman, så som Davids underliggande passion för snö och Naaliyahs växande intresse för insekter. Rädslan för att skada någon man älskar ligger hela tiden nära kärleken till densamma. Det kan tyckas befängt att lämna sin familj i tjugofem år på grund av en mardröm, men jag tycker i alla fall att författaren här lyckas förmedla logiken bakom. Jag förstår varför David lämnar dem. Jag förstår hans rädsla och därför hans handlande och det är just denna bit av historien som också ger störst intryck på mig. Sedan är det bara synd att detta inte håller i sig och istället övergår i någonting som jag inte förstår och tycker är obehagligt.

Så sammanfattningsvis finns det fina inslag men tyvärr är det ingenting som består. Ska man läsa någonting av Anthony Doerr ska det vara ”Ljuset vi inte ser” och ingenting annat. ”Grace” blir som ett experimentellt alster där författaren undersöker vad som fungerar och inte, för att sedan ta alla de bra bitarna och skriva en roman där allting fungerar. 

 

 
0 kommentarer

UPPGÖRELSEN

 
Författare: Buthler & Åhlund
Antal sidor: 465
Första stycket: ”Jacob Colt ville skrika rakt ut. Slå, sparka, kanske döda. Men inte ett ljud kom över hans läppar. Medan han knöt nävarna rann tårar av rädsla, hat och ett plötsligt tvivel på den egna förmågan, utmed kinderna. För en stund försvann alla ljud från omgivningen. Mullret från brandbilarnas motorer när pumparna arbetade för högtryck, grannarnas upprörda röster, hundskall och smattret från polishelikoptern som cirklade ovanför.”

HANDLING:
Efter att ha hållit sig gömd utomlands är nu Silfverbielke tillbaka i Sverige. På själva julafton har han involverat kriminalkommissarie Jacob Colts egen familj i sina ondskefulla handlingar, och nu planerar mördaren sin hämnd på en enslig gård i mörkaste Småland. Det är upplagt för en sista desperat kraftmätning mellan de två ärkefienderna, en sammandrabbning som hotar att få ödesdigra konsekvenser inte bara för de två männen själva utan för ett stort antal människor i deras omgivning - mer eller mindre oskyldiga.
 

OMDÖME:
Nja, jag vet inte riktigt. Det är spännande som vanligt och psykopatin blir bara mer och mer utstuderad. Författarna måste ha gjort sin beskärda del av efterforskning i ämnet för att få Silfverbielke så vidrig som han är. De låter läsaren bli den allseende berättaren som vet precis vilket monster han är, samtidigt som den skriftliga allmänheten bara ser en charmig snygging att hoppa i säng med. Trots sin makabra personlighet går det inte att komma ifrån att han som karaktär är väldigt intressant.
 
Men allting blir i denna del lite utdraget. Eftersom det är en fortsättning på boken innan känner jag att man kunde ha skippat mycket utfyllnad och istället slagit ihop både ”Återvändaren” och ”Uppgörelsen”. Nu blir det lite tradigt och jag väntar mest på att författarna ska komma till saken. När slutet väl kommer händer det också lite för snabbt. Sedan blir jag bara mer och mer frustrerad på Anna Nordin. Jag vet aldrig var jag har henne och hon tycks aldrig kunna bestämma sig över någonting, varken vilka val hon ska göra, vad hon egentligen tycker om sin bror, eller vem hon är som person. Om jag inte var så frustrerad skulle jag tycka synd om henne.
 
Så nej, denna del i serien tappar några poäng gentemot sina företrädare. Det är fortfarande bra men jag hoppas att efterföljande böcker ska kunna plocka upp stafettpinnen och lyfta historien till sitt rätta intresse igen. För just nu börjar jag ärligt talat trötta lite på Silfverbielke.
 
 
 
 
0 kommentarer

ÅTERVÄNDAREN

 
Författare: Buthler & Öhlund
Antal sidor: 426
Första stycket: ”Christopher Silfverbielke drog ett djupt bloss på cigaretten och betraktade det skimrande klot som långsamt försvann i Mexikanska golfen. Sanden var fortfarande varm och en lätt bris gjorde temperaturen behaglig. En man gick sakta längs vattenlinjen medan hans svarta hund sprang ut i vågskvalpet. Längre bort stod ett ungt par och kysstes. Annars var allt stilla. Han skulle sakna Ft. Myers Beach. Inte idioterna. som vistades där, men just stranden. I solnedgången och på kvällarna inbjöd lugnet till långa promenader då han kunde tänka över det som hänt. Och det som måste komma.”

HANDLING:
Efter att ha levt under falsk identitet i Florida beslutar Silfverbielke sig för att återvända till Stockholm. Men det dröjer inte länge förrän han förstår att saker och ting aldrig kommer att bli som förr. Och att det är kommissarie Colts fel. Hos Silfverbielke föds en djävulsk plan som ska genomföras till varje pris.
 

OMDÖME:
Det här var lika spännande som vanligt. Efter att ha läst ”En nästan vanlig man” som var lite för snobbig och ”Grannen” som var lite för sexig tycker jag nu att författarna har hittat en bra balans. Språket har kommit till sin rätt och alla intriger känns trovärdiga och väl behövda. Silfverbielke är om möjligt vidrigare än någonsin och i slutändan verkligen det som håller boken samman. Men återigen är det inte ett perfekt alster.
 
För det första stör jag mig lite på karaktären Anna Nordin (som visar sig vara Christoffers syster). Hon känns alldeles för naiv och inte alls trovärdig, nästan lite schizofren. Ena sekunden är hon självsäker, tuff och råbarkad, för att i andra sekunden darra som en liten hundvalp, gråta och böna om råd. Hon är helt enkelt lite konstig. Sedan tycker jag också att Colts privatliv får lite för mycket plats i denna del av historien. Denna polis som verkat så kompetent och bestämd i tidigare böcker faller nu handlöst efter privatlivets problem till den grad att jag vill skrika: men herregud människa, bestäm dig någon gång!! Men oavsett fortsatta små fel är det ändå förbannat spännande och jag ska definitivt läsa alla andra böcker i serien. I alla fall minst nästa bok i linjen eftersom denna var den första som slutade i en hemsk cliffhanger. Men betyget ligger kvar på en stabil åtta.
 
 
 
 
0 kommentarer