ELDHÄRJAD

 

Författare: Tamara McKinley

Antal sidor: 318

Första stycket: ”Långt innan den vite mannen kom till Australien förstod urbefolkningen eldens betydelse, för den renar och rensar bort torr, död växtlighet så att nytt liv kan gro och spira i det buskiga vildmarkslandskapet.”
 

HANDLING:

Året är 1946. Andra världskriget är över och livet kan så smått återgå till det normala. I en australiensisk avkrok driver makarna Morgan ett familjesjukhus. Deras förhoppning är att sonen ska ta över verksamheten, men han har nyss förlorat sin förstfödda och hans äktenskap är i fritt fall.

När en ovarsam kyrkoherde utlöser en brand måste byns invånare plötsligt lära sig att samarbeta, vilket resulterar i en gemenskap som för dem närmare varandra än på länge. Medan lågorna rycker närmare Morgan’s Reach och sjukhuset visar invånarna upp nya, mer eller mindre angenäma, sidor av sig själva.

 

OMDÖME:

”Matildas sista vals” är hands down den bästa bok jag någonsin läst. ”Ekon av längtan” kunde tyvärr inte riktigt mäta sig, men med ”Eldhärjad” blir jag påmind om varför jag tycker om Tamara McKinley. Det är spännande och stundtals så engagerande att jag måste lägga ifrån mig boken en stund för att andas. Det är både rörande och upprörande. Början är riktigt stark och man dras direkt in i historien. Karaktärerna är välkända men ändå intressanta och vi får följa många livsöden som alla sammandrabbar under den stora branden. Skrivspråket är följsamt och författaren har ett av mina absoluta favoritskrivsätt då hon avslutar sina kapitel med en överskådlig kommentar som låter läsaren veta precis vad som ska hända medan karaktären i boken lämnas ovetande.

Det är en väldigt bra bok, men den når inte riktigt upp i Matildas standard. Personrelationerna kan ibland kännas lite klyschiga, eller lite för gulliga och slutet känns på något sätt lite avmattat. Det är inte så att boken inte håller hela vägen, men den enorma dramatik som byggts upp från första sidan tar slut lite för hastigt. Så för att sammanfatta: en väldigt bra bok som hamnar högre än ”Ekon av längtan” men under ”Matildas vals”. Definitivt läsvärd!
 
 
 
0 kommentarer

STANNA HOS MIG

 

Författare: Ayòbámi Adébáyò

Antal sidor: 340

Första stycket: ”Jag måste lämna den här staden och komma till dig. Väskorna är packade och de tomma rummen påminner mig om att jag borde ha åkt redan för en vecka sedan. Min chaufför Musa har sovit i vaktkuren varje natt sedan i fredags och väntat på att jag ska väcka honom i gryningen så att vi kommer iväg i tid. Men väskorna står fortfarande i vardagsrummet och samlar damm.”

 

HANDLING:

Yejide träffade sin man på universitetet och de har varit gifta i fyra år. De har ett fint äktenskap, allt som egentligen saknas i deras liv är ett barn. Yejide ber om ett mirakel, hon träffar läkare, hon går motvilligt på en krävande ceremoniell pilgrimsfärd. Men inget händer.

Släkten är bestämd, kräver ett barn och insisterar på att hennes man ska ta en till fru. Yejide känner sig förtvivlad. Hennes make försöker blidka Yejide såväl som släkten. Men det är en omöjlig situation som kommer att leda till svartsjuka, svek och förtvivlan.

 

OMDÖME: 

Jag har alltid tyckt om böcker som behandlar andra kulturer. Det blir ofta både en spännande handling och en lärdom. Den perfekta blandningen mellan fiktion och fakta. ”Stanna hos mig” var precis detta. Det är en inblick i afrikansk kultur där det kvinnliga perspektivet tar stor plats. Hetsen över kvinnans ansvar att föda barn leder till både intriger och hemligheter som ibland blir rentav hjärtskärande. Jag kan riktigt känna smärtan och desperationen. Handlingen tar hela tiden nya vändningar och ingenting blir som jag förväntar mig. Trots att kulturen ligger väldigt långt borta kan jag ändå förstå situationen. Det handlar om kärlek, svek, ensamhet och utsatthet, välkända känslor som överskrider kulturella gränser. Det för tankarna till ”Den hemliga dottern” av Shilpi Somaya Gowda, där barnafödandet har en liknande roll. En kvinna är inte en riktig kvinna förrän hon fött ett barn, och detta barn ska helst vara en son.

Ibland kan jag tycka att tidshoppen som görs är lite svåra att få grepp om, i alla fall i början av boken. Sedan är slutet lite abrupt. Efter en skickligt uppbyggd handling hade jag föredragit ett mer, vagt uttryckt, avslutande slut. Det kändes lite som att vända en pannkaka. Det sista tidshoppet var ganska stort och det gick från ett extremt uppbrott till försoning på bara några sidor. Det kändes lite konstigt. Men det var en väldigt bra bok som jag definitivt rekommenderar.

 

 
0 kommentarer

DET LILLA BAGERIET PÅ STRANDPROMENADEN

 

 

 

 

Författare: Jenny Colgan

Antal sidor: 402

Första stycket: ”Många år senare, när hon var en gammal dam och befann sig miltals därifrån, skulle Polly ha svårt att förklara att det var så de levde på den tiden. Vissa dagar kunde de ta sig över till fastlandet med bil, men ibland var de tvungna att ta båten. Ibland var de isolerade under lång tid, och ingen visste när eller hur de skulle komma över: tidvattentabellerna visade bara tidvattnet, inte vädret.”

 

HANDLING:

Polly hade allt: jobb, bostad och pojkvän. En konkurs senare är hon alldeles ensam och när hon flyttar till ett rum ovanpå ett nedlagt bageri i en fiskeby återupptar hon sitt största intresse. Snart sprids doften av hennes nybakade bröd över strandpromenaden. Givmilt delar hon det med en skadad lunnefågelunge och de nyfunna vännerna: fiskaren Tarnie och hans besättning. Pollys buttra hyresvärdinna driver ortens bageri, men hennes bröd blir sämre för varje år som går, och hon känner sig hotad när allt fler föredrar Pollys bröd. Fast besluten att nå dit hon vill utan att trampa på någons tår tar Polly små men lyckosamma steg framåt. Och när hon får kontakt med den hemlighetsfulle biodlaren Huck och hans stormrike vän Reuben tar ett nytt kapitel i hennes liv sin början.

 

OMDÖME:

Jag älskade Colgans tidigare bok ”Den lilla bokhandeln runt hörnet”. Det var feel good när den är som allra bäst, och ”Det lilla bageriet på strandpromenaden” hamnar inte långt efter! Karaktärerna är väl beskrivna och på sitt sätt väldigt trevliga. Författaren har en förmåga att skapa fiktiva karaktärer som jag blir lite sugen på att träffa och lära känna i verkligheten. Blanda detta med underbara miljöskildringar, vardagsproblem, spänning och lite romans så har vi återigen en feel good-roman som hamnar högt upp i listan. Det är mysigt och lättläst och handlingen flyter på i ett alldeles lagom tempo och när boken är slut känner jag inte att jag saknar någonting.

Det enda jag har att påpeka är att den ibland är lite väl förutsägbar. I alla fall mer än bokhandeln. Det är ibland lite för gulligt, nästan puttig-nuttigt sött. Men jag läser vidare trots att jag redan vet vad som kommer hända. Till bokens försvar kan nämnas att det också finns partier som för mig var helt oförutsägbara vilket gör att det i slutändan nästan blir plus minus noll på den fronten. Bageriet är en underbar feel good-roman och trots att det ibland blir lite för gulligt och förutsägbart läste jag den med ett varmt hjärta och vaket sinne. Som upplevelse tycker jag nog att bokhandeln var lite bättre, men denna förtjänar en stark nia!

 

 
0 kommentarer