SIGRIDS HEMLIGHET

 
Författare: Karin Wahlberg
Antal sidor: 346
Första stycket: ”Sigrid for fram i drömmen. Natten var svart och lång, men hon själv lätt som vinden. Hon drev hästen frustande fram i galopp så att de nysådda hovarna sjöng i markerna. Över stock och sten flög hon, över hagar och ängar som ångade av fukt sedan vinterns sista snöfläckar långsamt hade smält bort.”

HANDLING:
Det är en vacker vårmorgon, ovanligt varm för årstiden, solen skiner och himlen är klarblå. Men luften vibrerar av oro. Sigrid vet inte vad det beror på, bara att det handlar om mor, som ligger i födslovåndor. Hennes plågade skrik har hörts hela natten och Sigrid hade blivit tillsagd att se efter sin lillebror. När Sigrid vaknar är han borta och trots att hon frågar både trälar och husfolk hittar hon honom ingenstans.

Förtvivlan sliter i bröstet och när Sigrid äntligen hör broderns röst bryr hon sig inte om att ljudet kommer från skogen, den mörka och farliga. I bara särk och utan något på fötterna springer hon genom snåren, bort från tryggheten på gården och in i skogen. Där hittar hon till slut brodern. Men det är också där Sigrid råkar ut för något, något fruktansvärt som hon aldrig berättar om. Händelsen förändrar hela Sigrids liv, men är för alltid hennes hemlighet.
 

OMDÖME:
Det här är den andra boken i serien ”Släkten” och efter att ha läst ”Blandat blod” och inte tyckt det var så bra hoppades jag verkligen att denna skulle vara bättre. Det var den tyvärr inte. Det finns aspekter som är bra. Återigen är den historiska speglingen fängslande och det är en spännande skildring av ett Sverige i förändring på gränsen mellan vikingatid och medeltid där kristendomen fick större och större makt. Det blir också ett starkt porträtt av kärleken mellan barn och förälder. Sigrid och hennes mor Bothild står som starka karaktärer men annars tycker jag inte att jag lär känna någon annan. Kanske är detta inte jätteviktigt för handlingen men jag tycker ändå att det känns lite platt.
 
Förutom det historiska inslaget och två starka karaktärer är jag rädd att det bara går utför. Språket är svårläst, handlingen liksom hackar fram och jag hittar ingen riktig röd tråd. Mycket känns också mest som utfyllnad. Till skillnad från ”Blandat blod”, som jag tyckte var alldeles för kortfattad och hade vunnit på att vara lite längre, tycker jag nu att ”Sigrids hemlighet” hade blivit bättre om den var lite kortare. Trots vissa känsliga ställen blir jag inte engagerad, delvis på grund av det svåra språket men också den hackande handlingen. Slutet är alldeles för hastigt och händer så snabbt att jag nästan missade det och i slutändan tar det väldigt lång tid att läsa ut boken just eftersom jag inte känner något sug efter att läsa den. Sedan tycker jag att faktan om historien tar lite för mycket plats. Det är förvisso en historisk roman, men eftersom både karaktärerna och handlingen haltar fram utan en röd tråd blir också historien lite tradig i slutet. Det är lite samma känsla som i Ildefonso Falcones böcker, men dessa har ett mycket mer levande skriftspråk som han väver in i starka karaktärer och deras hemska livsöden. Där funkar de invävda historielektionerna, men tyvärr gör de inte det i ”Sigrids hemlighet”.
 
Nej, det här var inte en bok för mig. Jag är dock fortfarande sugen på att läsa de efterföljande böckerna i serien. Trots allt är alla böcker skrivna av olika författare så det kan nog komma en och annan guldklimp längre fram. Men detta blir inte mer än medel.
 
 
 
0 kommentarer

SESQUIPPEDALIOFOBI

När vi ändå är inne på fobier. Och ännu ett ord som ser ut som en enda lång felstavning. Som om någon slängde ner händerna på måfå över ett tangentbord bara för att se vilket ord som blev. Sesquippedaliofobi: en rädsla för långa ord. Lite ironiskt att just ordet för rädslan för långa ord är ett väldigt långt ord. Sedan finns det också en rädsla för ord över huvud taget: logofobi. Lite snällare stavning, men värre rädsla. Långa ord finns det inte så många av, men ord möter man ju hela tiden överallt! Undrar om, när vi ändå är inne på ämnet, dessa fobier kan höra ihop med fobin för böcker: bibliofobi. Kanske är den som lider av bibliofobi egentligen en maskerad logofob. För vad finns det i böcker om inte en massa ord? Å andra sidan, en bibliofob kanske fortfarande klarar av att läsa tidningen, eller reklamskyltar, men en logofob kan ju inte klara av att läsa någonting. Verkar svårt det där. Kan väl bara skatta mig lycklig att jag inte lider av någon av dem.
 
När det gäller ord, liksom böcker, är jag nog snarare en logofil: en som älskar ord. Men trots att jag är en så kallad scripturient: någon som har en krävande passion för att skriva, så lider jag nog inte riktigt av logolepsi: en besatthet av ord. Jag älskar att skriva. Allt från dikter till noveller, slående slogans, artiklar, blogginlägg och allt däremellan. Men jag skulle inte kalla det en besatthet. Men hur vet jag var gränsen går? Att skriva är en del av mig och får jag inte skriva på ett tag börjar det till slut att klia i mina fingrar. Så lite besatt kanske jag är. Kanske lider jag av en lätt logolepsi. Logolepsi light.
 
Jag tänkte i alla fall dela med mig av ett väldigt långt ord, så alla sesquippedaliofober får blunda! Det blir dock inte världens längsta ord. Detta består nämligen av 189 819 stycken bokstäver och beskriver den kemiska beteckningen för proteinet titium. Det finns tydligen en video på 3,5 timmar där en man läser upp detta ord och ingenting annat. Snacka om långfilm! Om jag skulle ta mig för att skriva ordet i ett blogginlägg skulle jag väl lyckas krascha hela internet. En liten ruta skulle komma upp och meddela att "Tyvärr finns inte mer plats på internet. Vi ber om ursäkt och önskar en fortsatt trevlig dag!" Det är bara tur att det inte är ett ord man måsta använda regelbundet. Så nej, det blir inte världens rekordhållare, men ändock ett väldigt långt ord som råkar vara Sveriges längsta ord enligt Guinness rekordbok:
 
"Nordvästersjökustartilleriflygspaningssimulatora nläggningsmaterielunderhållsuppföljningssystemdiskussionsinläggsförberedelsearbeten".
 
Den ni! Dock vinner detta ord endast för att det i svenska språket är möjligt att skriva ihop i princip hur många ord som helst utan hinder så det skulle inte förvåna mig om detta rekord förr eller senare ersätts av något annat löjligt ihopskrivet. Inte så speciellt snyggt, men jag är i alla fall inte rädd för det! Sedan kan detta otroligt fula och förvirrande ord förkortas med det mer behagliga NAF. Det ska jag komma ihåg om jag någon gång hamnar i en situation där jag måste prata om Nordvästersjökustartilleriflygspaningssimulator... ja, bla, bla, bla.
0 kommentarer

BARNMORSKAN I HOPE RIVER

 
Författare: Patricia Harman
Antal sidor: 427
Första stycket: ” ’Hur länge tror du mitt barn har varit dött?’ Katherine vänder sig mot mig och jag hör på rösten att hon fortfarande gråter. ’I fem dagar kanske’, svarar jag min patient. ’Jag hörde hjärtslagen när jag undersökte dig i fredags och du sa att barnet rörde sig under söndagsgudstjänsten. Blunda nu. Försök i alla fall. Du behöver vila’ ”

HANDLING:
I depressionens Virginia tar Patience Murphy jobbet som ingen annan vill ha. I hennes tuffa vardag som barnmorska delar hon i ena stunden föräldrars sorg över ett förlorat barn för att i nästa stund dela lyckan inför ett nytt liv. Sitt eget känsloliv förvarar Patience dock bakom ett hårt pansar, som även döljer en mörk hemlighet. När den svarta flickan Bitsy dyker upp tvingas Patience omvärdera mycket, och deras oväntade vänskap blir en tändande gnista.
 

OMDÖME:
Det här var en väldigt vanlig men ändå så ovanlig bok. Det är en historisk skildring av en tid i Amerika efter kriget. Ingen har pengar, alla har det svårt, men ändå fortsätter livet i de små byarna. Och Patience blir en del av detta liv. Genom hennes ögon får läsaren följa med på alla uppdrag. Trots svåra tider föds barn och vi får läsa om både underbara, och hemska födslar. Det är också detta som gör denna bok så ovanlig. Det är en rörande roman som i grunden känns väldigt varm och genuin. Den tar upp frågor om vänskap, ras, osjälviskhet och fattigdom, och mitt i allt detta finns Patience som inte bara hjälper andra familjer med deras svåra tillvaro, utan också sin egen. I en verklighet där ingen har några pengar finns heller inte mycket att hämta i lön, men med små medel och mycket hjärta lyckas Patience överleva och mer därtill. Alla livsöden och upplevelser går rakt in i själen och jag läser hela boken med stor medkänsla och uppmärksamhet.
 
Det enda jag har att klaga på är att slutet känns lite malplacerat. Det passar inte riktigt in och jag anser att boken kunde ha slutat några kapitel tidigare. Varför det finns med tror jag är för att betona rasfrågan som ibland tas upp i boken (bland annat i och med Patience vänskap med den mörkhyade Bitsy) men som sagt, jag tycker att det känns lite felplacerat. Spänningen i rasfrågan finns där i alla fall och behövs egentligen inte förstärkas, som den görs i slutet. Men trots att jag ser den sista biten som lite onödig kan jag i alla fall ge boken nära toppbetyg.
 
 
 
 
0 kommentarer