STORMSYSTERN

 

 

Författare: Lucinda Riley

Antal sidor: 572

Första stycket: ”Jag kommer alltid att minnas exakt var jag befann mig och vad jag gjorde när jag fick höra att min far hade dött. Jag låg naken i solen på Neptunes däck, med Theos beskyddande hand vilande på min mage. Den ödsliga strandremsan med gyllene sand på ön framför oss glimrade i solen, där den låg inbäddad i en klippig vik. Det kristallklara turkosa vattnet gjorde ett lojt försök att forma vågor när det nådde sanden och löddrade elegant som skum på en cappuccino.”

HANDLING:

Den begåvade seglaren Ally D'Aplièse är mitt i förberedelserna inför ett av världens mest utmanande tävlingsrace när nyheten om hennes fars död når henne. Hon tar farväl av sitt livs kärlek, en man hennes familj inte vet existerar, och skyndar tillbaka till sitt barndomshem, ett förtrollande château där hon och hennes fem systrar - alla adopterade som nyfödda - växte upp. När systrarna samlats tilldelas de alla varsin ledtråd som ska leda dem i sökandet efter sina ursprung. 

Efter en fruktansvärd olycka lämnar Ally haven. Den ledtråd hon fått av sin döde far leder henne till Norge, och omgiven av den majestätiska skönheten i ett okänt fädernesland upptäcker Ally en etthundra år gammal historia om Anna Landvik, en begåvad sångerska med en överraskande koppling till kompositören Edvard Grieg. Men ju mer Ally lär sig om Anna, ju mer börjar hon ifrågasätta vem hennes adoptivfar, Pa Salt, egentligen var - och varför hennes sjunde syster saknas. 

 

OMDÖME:

Efter att ha läst ”De sju systrarna” av Lucinda Riley visste jag att detta var en författare som jag ville läsa mer av, och jag kan med glädje säga att magin håller i sig även i uppföljaren ”Stormsystern”! Den här gången är det mycket fokus på musik och kompositören Edvard Grieg (vilket talar lite extra till mig inte bara som musiker utan även som beundrare av Griegs musik). Liksom den förra boken hoppar det mellan nutid och dåtid som flätas samman till ett gemensamt öde. Det är aldrig tråkigt och tempot håller en stadig takt som resulterar i en riktig bladvändare. Karaktärerna är riktigt starka och i sig väldigt unika. Det finns inga klyschor bland systrarna utan alla har sina säregna karaktärsdrag som känns trovärdiga och som också hjälper till att hålla dem isär. Även miljöbeskrivningarna är intressanta och ger verkligen en levande bild av landskapet till den grad att man blir lite extra sugen på att besöka denna värld. I ”De sju systrarna” var det Rio de Janeiro som stod som inspiration, och i ”Stormsystern” får jag se en målande bild av de små pittoreska städerna i Norge.

Ska jag anmärka på någonting tycker jag att det kanske tar lite väl lång tid att komma till själva släktforskandet. Det läggs lite för många sidor på utfyllnad om Allys liv. Jag tycker man skulle ha fått en tillräckligt stor uppfattning om henne som person trots att dessa inslag togs bort. För om jag börjar analysera tycker jag att de historiska inslagen, med Anna Landvik som huvudperson, är de delarna som verkligen ger boken intresse och djup. Även dialogerna tycker jag fungerar bättre i dessa stycken. I de nutida samtalen riskerar dialogen att bli nästan lite för gullig. Det känns ibland inte som att det är så här som vuxna människor pratar med varandra och trovärdigheten tappar lite, men det är ingenting som jag störs mycket av. Kanske känns allting också lite för fantastiskt i slutändan. Lite för passande, lite för många sammanträffanden, men på ett sätt känns det som att det hör historien till. Det ska kännas lite drömskt och magiskt, nästan lite som en saga. I slutändan blir ”Stormsystern” (liksom ”De sju systrarna”) en bok att förlora sig själv i en stund. Det är en bok att drömma sig bort i och när man gör det spelar det ingen större roll om det händer saker som annars inte skulle kunna hända enligt logikens alla regler. Jag ser fram emot att läsa efterföljande böcker och lära känna fler av systrarna och deras historia, och jag förväntar mig också att dessa håller magin levande.

 

 
0 kommentarer