DEN FRUSNA TRÄDGÅRDEN
Författare: Kristin Hannah
Antal sidor: 398
Första stycket: ”På stränderna till den mäktiga Columbiafloden vilade tystnaden över fruktodlingen Belyje Nochi. Den kyliga årstiden var här och andedräkten stod som vit rök i luften. Äppelträd i vintervila, med stadiga rötter djupt förankrade i den kalla, bördiga marken, bredde ut sig så långt ögat kunde se. När temperaturen sjönk och både himmel och jord förlorade sin färg, orsakade det vita landskapet ett slags vinterblindhet som gjorde det omöjligt att skilja den ena dagen från den andra. Allting frös till is och blev skört.”
HANDLING:
Systrarna Whitson är så olika två syskon kan bli. Meredith har stannat kvar i den trygga lilla småstaden, gift sig, skaffat barn och så småningom övertagit ansvaret för familjens äppelodling. Den rastlösa, orädda Nina är däremot på ständig resa till världens oroshärdar i sitt yrke som krigsfotograf.
När systrarnas far plötsligt blir svårt sjuk återvänder de till barndomshemmet och konfronteras med sin kyliga, avståndstagande mor, Anya. Nina blir besatt av att få henne att berätta hela den hemlighetsfulla saga hon så många gånger har påbörjat för sina döttrar, men aldrig riktigt lyckats avsluta. Därmed inleds en resa genom moderns ryska förflutna, som tar systrarna längre än de någonsin hade kunnat ana och som kommer att ändra deras uppfattning om vilka de själva är.
OMDÖME:
Wow. Bara wow. Jag har tidigare läst ”Näktergalen” av Kristin Hannah som hamnade i topp med högsta möjliga betyg. Skulle det vara möjligt vill jag i så fall ge ”Den frusna trädgården” 10+! Det här var den starkaste roman jag läst på länge. Det är en övertygande historisk roman men samtidigt ett tragiskt familjedrama. Två engagerande teman i ett, och krigsbeskrivelserna som behandlar ett skräckfyllt Leningrad under Stalins styre, följt av Tysklands invasion under världskrigen, är bland det mest detaljerade och fruktansvärda jag läst. Det är detaljrikt och grafiskt, så att det riktigt gör ont i kroppen. ”Tjuvarnas stad” av David Benioff har tidigare varit en favorit som behandlar samma tema, och han ligger kvar i toppen, men ”Den frusna trädgården” lägger sig nog snäppet högre. Gång på gång får jag lägga ner boken och andas och får nästan ont i själva själen när jag tänker på att detta faktiskt är baserat på fakta. Människor gick igenom det här, överlevde det här. Det är riktigt äckligt att tänka på.
Karaktärerna i boken är intressanta. Kanske är systrarna lite stereotypa. En är den ansvarsfulla familjefrun och den andra en rebellisk krigsfotograf. Men den som verkligen är intressant är modern Anya. Hon framstår som väldigt osympatisk, kärlekslös och otrevlig, men på något sätt känner jag i alla fall med henne från första början. Hon har någonting underliggande som visar att hon egentligen inte är så. Döttrarna ser det som att hon hatar dem, men jag tycker det är ett ganska själviskt sätt att tänka. Förstår de inte att det måste ha hänt någonting hemskt i hennes liv. Någonting så hemskt att hon inte ens kan se sina döttrar i ögonen. Men samtidigt förstår jag också systrarna. Har man levt hela sitt liv med en avståndstagande mamma som hela tiden behandlat en med kyla och ignorerande kan jag förstå att man har svårt att se det ur ett annat perspektiv. Det är en historia med väldigt många bottnar.
Boken är också väldigt snyggt skriven. Hur den knyter ihop nutidens drama med dåtiden. Hur den hoppar mellan två tider som är så skilda från varandra, men som fortfarande har allt med varandra att göra. Jag gillar också hur moderns saga mosmorferas från det vanliga typsnittet till kursiv stil för att visa att stämningen har ändrats. Det är gripande redan från början men det är i slutet som tårarna kommer. De sista 100 sidorna var riktigt hjärtskärande och slutet var ingenting annat än vackert. Det var en bok som höll ihop från första till sista sidan och lämnade mig med både ro och oro i själen. Underbart!
