DEN SISTA DAGEN I DECEMBER

 

Författare: Mariette Glodeck

Antal sidor: 330

Första stycket: ”Det brinner ett ljus på den rosa marsipankullen. Tårtljusen står i små plasthållare formade som tågvagnar, sådana som brukar placeras på barns tårtor. Tre vagnar i grönt, gult och rött kopplade till ett blått lok. I toppen av lokljuset dansar lågan som vägrar låta sig blåsas ut. Runt tårtan står fyra människor samlade. Frida, Milla, Carl och Tove.”

HANDLING:

Milla och Måns och Carl och Jens och Pepsi och Tove och Frida och Teddy. Gamla vänner med en historia ihop. Det är klart, de hinner inte ses lika ofta längre. Frida har suttit ett år i turnébuss. Måns jobbar sena kvällar bakom en bardisk. Teddy har tagit över pappas firma. Tove tragglar med sina läkarstudier. Men när de väl ses brukar allt kännas som vanligt. Och att Milla ska gifta sig kommer visserligen som en överraskning, men det borde inte förändra någonting. Eller?

 

OMDÖME:

Jag brukar aldrig ha problem att hålla isär karaktärer, men att ha åtta huvudpersoner i en och samma roman börjar te sig lite väl magstarkt. Ibland blir det också lite rörigt, men det räddas av det faktum att Carl, Jens och Pepsi mest medverkar i bakgrunden eller i tredje person. ”Den sista dagen i december” är i slutända ett väldigt fint relationsporträtt om en kompisskara som går igenom det mesta – intriger, kärleksaffärer, hemligheter – men fortfarande lyckas hålla ihop. Det är också just karaktärerna som inte bara håller ihop sin egen vänskap, utan också boken i sig. Vi får följa deras liv, både motgångar och medgångar. Det handlar om den där svåra åldern mellan 20 och 30. Att växa upp lite för sent, att vilja mycket men få väldigt lite och att vara rädd och stark på samma gång. Väldigt lätt att relatera till, speciellt om man som jag ligger exakt inom detta åldersspann. Och för det mesta är det trovärdigt, men jag vet inte om jag köper allt.

Karaktärerna är lika trovärdiga som de är orealistiska. Det är människor man känner igen men kanske inte alltid förstår. I slutändan ifrågasätter jag starkt varför denna grupp av människor faktiskt fortfarande är vänner när de så många gånger behandlar varandra så illa. För mig är vänskap att ge och ta, finnas där för någon men också känna att denne finns där för dig. Det måste finnas ett utbyte och allt jag känner i den här boken är att dessa så kallade vänner mest försöker komma på nya sätt att skada och förnedra varandra, ofta medvetet. Kanske är alla vänskapsrelationer olika, men jag blir mest bara arg att läsa om denna. Språket är enkelt och känslosamt och väldigt vackert på sina ställen, men ibland blir det lite för mycket. Av vad jag tidigare läst att andra har skrivit om författaren verkar hon ha en förkärlek för just målande beskrivningar, och det är exakt vad denna roman är uppbyggd på. Oändliga beskrivningar av beteenden och händelser stoppar tyvärr ibland upp i maskineriet. Ett målande bildspråk är alltid uppskattat, men det kan också bli för mycket av det goda.

Det var en fin relationsroman med en väldigt nutida känsla som går att känna igen sig i, speciellt om man råkar vara mellan 25 och 30 år. Men i slutändan köper jag inte allting och vänskapskretsen som boken bygger på verkar mest bara falsk och beräknande. När boken är slut känner jag ingenting speciellt, den är bara slut. Ingen dålig bok, men inte så bra heller.

 

 

 

 

 

0 kommentarer