OM DU BARA VISSTE

 

 

 

Författare: Caroline Säfstrand

Antal sidor: 285

Första stycket: ”Om man översätter jordens ålder till ett dygn varar ett människoliv endast bråkdelen av en sekund. Hur förvaltar du den? Med en kosmisk suck, en förvånad blinkning, ett skratt med bottenklang av jävlar anamma? Vad gör du med denna begripligt korta tid? Elin kurar ihop sig på hallgolvet. Varenda muskel i hennes kropp spänns som en fjäder. Hon skakar av frossa utan att frysa och formar ord utan ljud. En knapp sekund – ett helt liv.”

HANDLING:

När Elin flyr från kärleken och mardrömmarna. Hon packar en väska och beger sig hals över huvud till Hallands Väderö - en plats som hon svurit på att aldrig återvända till. Här får hon dela fyrvaktarbostad med Anja, en äldre dam som kommit till ön för att måla. Båda plågas av smärtsamma minnen från det förflutna och släpper inte gärna någon inpå livet, men efter en regnig kväll i en kohage rämnar några av de murar de ägnat så lång tid åt att bygga upp.


Sommaren på ön förändrar allt. Omgivna av öns dramatiska naturlandskap utvecklar de två kvinnorna en djup vänskap, och tryggheten de känner i varandras sällskap ger dem modet att glänta på de inre dörrar som så länge varit låsta. Plötsligt blir den enas frågor den andras svar...


OMDÖME:

Feel good-romaner brukar inte vara mina favoriter. Det blir ofta ganska suckigt och lite töntigt och brukar mest vara sådana där romaner man läser på sommaren när man är lite för trött för att tänka och det därför inte gör så mycket om man missar en sida eller två. Men efter att ha läst ”Den lilla bokhandeln runt hörnet” och ”Det lilla bageriet på strandpromenaden” vet jag i alla fall att det definitivt är värt att ge genren en ärlig chans. Och ”Om du bara visste” visade sig bli ännu en favorit. Det är väldigt vackert, finstämt, känslosamt, otroligt gripande och tragiskt. Karaktärerna är underbara och väcker stor empati, särskilt Anja. Jag får gång på gång påminna mig själv att det bara är en bok jag läser för att försöka stilla ilskan som växer när jag får uppleva hennes hemska livsöden.

Det är en feel good-roman, men samtidigt en mörk sådan. De mörka stråken blandas med värme och mynnar ut i ett väldigt viktigt budskap att det aldrig är för sent att lätta på sitt livsbagage. Det är också denna krock som gör boken intressant: det är inte bara ljus utan också mörker, inte bara fluffig sockervadd utan också en hel del saltlakrits. Denna mix framkommer också tydligt i dialogen mellan Anja och Elin som leder till både frustration och kärlek. Upplösningen är både genomtänkt och slagkraftig, sådär så att hjärtat hoppar ett extra slag, och de vackra miljöskildringarna av västkustens natur får stå som ett lugn mot de inre tumulten. Allting känns väldigt trovärdigt och det är mestadels oförutsägbart, men inte alltid.

Ibland kanske det känns lite för tillrättalagt, pusslet passar ihop lite för bra och det finns lite för många ”hur stor är chansen”-ögonblick, men i slutändan tycker jag inte att det gör någonting, det hör nästan lite till genren. Utan att avslöja för mycket kan också vissa känslomässiga aspekter och möten te sig lite konstiga, men jag köper även detta. Det mänskliga sinnet är någonting kraftfullt och mystiskt. Det är inte alltid självklart vad vi tillåts komma ihåg och vad vi glömmer. Och vem vi glömmer. Kanske blir också slutet lite avmattat och boken kunde ha vunnit på att ha varit lite kortare, men slutet är ändå väldigt fint och knyter ihop alla känslor och relationsband väldigt bra. Inte ens det som var mindre bra kan dra ner betyget, för det som var bättre var så bra att det fullständigt tar över! Inom genren för feel good får denna roman därför full pott!

 

 
0 kommentarer