ÄNGLAMAKERSKAN
Författare: Camilla Läckberg
Antal sidor: 360
Första stycket: ”De hade tänkt renovera sig ur sorgen. Ingen av dem var säker på att det var en bra plan, men det var den enda de hade. Alternativet var att lägga sig ner och sakta tyna bort. Ebba lät skrapan fara över husväggen. Färgen lossnade lätt. Den hade redan börjat flagna rejält och hon behövde bara hjälpa den lite på traven. Julisolen gassade så att luggen klibbade mot henne svettblanka panna, och armen värkte av att för tredje dagen på raken utföra samma monotona rörelse upp och ner. Men hon välkomnade den fysiska smärtan. När den stegrades, dämpades för en stund värken i hjärtat.”
HANDLING:
Påsken 1974 försvinner en familj spårlöst från ön Valö utanför Fjällbacka. En fin påskmiddag är uppdukad i matsalen, men alla utom den ettåriga dottern Ebba är borta. Har de blivit utsatta för något brott eller försvunnit frivilligt? Gåtan har aldrig fått någon lösning.
Många år senare återvänder Ebba till ön och den gamla barnkolonin där hennes pappa med hård hand drev en internatskola. Hon och maken Mårten har förlorat sin treårige son och i ett försök att övervinna sorgen har de bestämt sig för att rusta upp huset och öppna ett bed and breakfast. Men knappt har de hunnit flytta in förrän de blir utsatta för ett mordbrandsförsök. Och när de börjar bryta upp matsalsgolvet hittar de intorkat blod under plankorna.
OMDÖME:
Jag har länge haft ett visst motstånd mot deckare. Helt enkelt för att jag har läst tillräckligt många som varit väldigt klyschiga, förutsägbara, tråkiga och rent av dåliga. Men nu tycker jag det var dags att ge genren en chans och vad passar då bättre än en deckare av Sveriges mest sålda författare Camilla Läckberg? Och jag måste säga att jag blev positivt överraskad.
Jag tycker att ”Änglamakerskan” var en deckare, fast lagom. Det är spännande, många twistar och jag får små ledtrådar som inte avslöjar utan bara ledsagar. Språket är starkt och alldeles lagom målande och jag uppskattar författarens förmåga att fånga en känsla på bara några meningar. Med väl valda ord skapar hon en sinnesstämning som riktigt kryper under skinnet. Detta hjälper också till med känslan för karaktärerna, då jag kan tycka att de ibland blir lite för stereotypiska och platta. Dock är detta en stor hjälp för att kunna hålla isär alla namn, för många namn är det att hålla reda på och det tar en stund att riktigt komma in i handlingen. Vissa hemligheter listar jag ut direkt medan andra tar ända till sista sidan och jag uppskattar verkligen parallellerna med dåtiden som skrivs i kursiv stil och fyller ut handlingen vartannat kapitel. Det är på något sätt dessa som ger romanen liv.
Trots att jag tycker romanen är snyggt uppbyggd och stegrar mot upplösningen i ett väldigt gripande men behagligt tempo förstår jag inte riktigt slutet. Den allra sista sidan är för mig fortfarande ett stort frågetecken och jag tvivlar på att en omläsning kommer lösa problemet. Jag låtsas lite som att den sista sidan inte finns. Så för att sammanfatta en väldigt bra deckare som med historiska inslag verkligen överträffar mina förväntningar, kanske lite för platta karaktärer och förvirrande slut, men ”Änglamakerskan” har återigen öppnat mitt sinne för genren deckare och jag ser definitivt fram emot att läsa mer av Läckberg.
