HEM LJUGNA HEM
Författare: Michelle Sacks
Antal sidor: 339
Första stycket: ”Om du såg oss skulle du förmodligen reta ihjäl dig på oss. Vi ser ut som statisterna i en försäkringsreklam: strålande, lyckliga. Den perfekta lilla familjen som lever det perfekta lilla livet. Var inte det där ännu en perfekt dag? säger vi alltid till varandra i slutet av sådana här dagar. En bekräftelse. Ett löfte. Ett bortviftande av eventuella dagar som inte är det. Men de flesta dagarna är perfekta här i Sverige, många fler ön jag kan räkna.”
HANDLING:
New York-borna Sam och Merry flyttar med sin lilla son Conor till en idyllisk stuga i skogarna utanför Sigtuna, som Sam har ärvt. Där planerar de att starta ett nytt hälsosamt liv. Sam kan lämna sin akademiska karriär bakom sig och ägna sig åt filmskapande. Merry tillbringar dagarna som den perfekta hemmafrun tillsammans med sonen: hon syltar, saftar, bakar och lagar ekologisk barnmat.
Men någonting i idyllen skorrar falskt. Merrys bästa väninna Frank är den första som lägger märke till det när hon kommer på besök. För varje dag blir sprickorna i fasaden mer och mer tydliga. Vad gör Sam egentligen när han är inne i stan och letar efter samarbetspartners? Och hur kommer det sig att sonen Conor hellre tyr sig till Frank än till sin mamma?
OMDÖME:
Jag hade ganska höga förhoppningar på ”Hem ljugna hem”, någonting med omslaget och baksidestexten väckte den där speciella känslan som man får när man bara hoppas att insidan är lika bra som utsidan. Och det var den, till viss del.
Det är en väldigt uppbyggande spänning och man vet från och med första sidan att någonting hemskt kommer hända, lite likt romanen ”Jonas Eckel”. Det är klaustrofobiskt och riktigt obehagligt på sina ställen och det hemska liksom ligger och puttrar mellan raderna. Nästan lite deckar-feeling mot slutet – vem bär skulden till tragedin? – och jag som läsare hålls på sträckbänken ända in i slutet. Det var väldigt oförutsägbart och jag hade inte kunnat gissa utgången. Det lättlästa språket flyter på i ett bra tempo och trots få karaktärer känns boken inte på något sätt tunn eller inskränkt. Det är istället riktigt intressant att få händelseförloppet genom tre olika perspektiv. Sam, Merry och Merrys väninna Frank har alla väldigt olika uppfattningar om både sig själva och sina upplevelser, och i slutändan kan man inte lita på någon av dem. Det de har gemensamt är att alla tre ger en mörk beskrivning av äktenskap, kärlek och vänskap och boken mynnar till slut ut i sanningen att man aldrig riktigt kan veta vad som gömmer sig inom husets väggar.
Boken är uppbyggt på någonting som liknar dagboksformat men som ändå inte är det och jag tycker nog att det känns lite väl fragmentariskt ibland. Det är förvisso lättläst och alltid trevligt med korta kapitel när spänningen ska upprätthållas, men jag känner att jag ibland får fylla i lite väl mycket mellan raderna. Sedan drar vänskapen mellan Merry och Frank lite mothårs för mig. Det blir lite samma känsla som i ”Sista dagen i december” där människor envisas med att hålla ihop trots att de egentligen bara gör varandra illa, och i det här fallet med flit! Det pågår en slags terrorbalans som ibland kokar över och skadar den ena parten, och då är det den andra partens tur att ge igen. Kanske finns det sådana här vänskapsrelationer i verkligheten, men jag blir bara arg av att läsa om det. Slutet kanske förbryllar mig lite, men när jag tänker efter så passar det ganska bra in i handlingen om man ser till vad som redan har hänt. För att sammanfatta tycker jag att det är en bra debutroman, men jag tror Sacks kan utvecklas!
