THE LOVELY BONES
Författare: Alice Sebold
Antal sidor: 305
Första stycket: ”Jag hette Salmon. Ja, lax, alltså. Susie i förnamn. Jag var fjorton år när jag blev mördad den 6 december 1973. På tidningarnas fotografier av försvunna flickor från sjuttiotalet såg de flesta ut som jag: vita flickor med musbrunt hår. Det var innan barn av alla raser och kön började dyka upp på mjölkpaketen eller bland posten. Det var på den tiden när folk fortfarande trodde att sådana saker inte hände.”
HANDLING:
Susie Salmon är fjorton år gammal och upplever just sin första förälskelse då hon blir våldtagen och mördad av en granne. Från sin utkiksplats i himlen kämpar hon med att acceptera sin död, medan hon fortfarande klänger sig fast vid det hon förlorat, de levandes värld.
Under många år följer hon sin familj i dess sorgearbete, liksom mördarens förehavanden och polisens arbete med hennes fall. Tills den dag hennes önskningar ser ut att gå i uppfyllelse.
OMDÖME:
Det här är faktiskt den första boken i mitt liv som jag nu läser för andra gången. Jag läste den första gången på gymnasiet för snart nio år sedan och den har sedan dess varit en av mina favoriter. Och efter att ha läst om den kan jag konstatera att den kommer fortsätta vara det!
”The lovely bones” (jag har valt att använda mig av den engelska titeln då jag tycker den svenska är så otroligt ful = ”Flickan från ovan”) är så mycket mer än bara en mordhistoria. Det handlar om livet efter detta, tro, övernaturlighet, familj, vänskap och kärlek. Handlingen är skriven med stort engagemang och det finns en väldigt fin balans mellan hemskt och hoppfullt, ledsamt och glatt, obehagligt och värmande. Trots att språket är ganska matt är det fortfarande levande och kommer med väldigt djupa budskap: hur någonting hemskt kan leda till någonting vackert, att lita på varandra, och att släppa taget. Vi får bland annat följa Susies familj i deras sorgetid och tårarna faller mer än en gång. Jag känner med karaktärerna och uppskattar resan familjen gör från att tappa bort varandra, till att återigen hitta tillbaka till varandra. Jag tycker boken är väldigt smart skriven och författaren lyckas ta ett väldigt tabubelagt ämne – livet efter döden – och ge det liv och djup. När jag läser andra recensioner är det många som tycker att det blir för gulligt och klyschigt, men jag tycker trovärdigheten och balansen bibehålls ända till slutet. Smaken är som bokhyllor – olika. Jag tycker i alla fall att det är förbannat vackert.
Första gången jag läste boken gjorde jag det på engelska och nu när jag också läst den på svenska tycker jag att den tappar lite magi i översättningen. Känslan blir allra tydligast på engelska och förkroppsligas i de två meningar som jag alltid kommer komma ihåg från boken, när Susies föräldrar pratar med varandra efter hennes död: ”- So if I tell you that Susie was in the room ten minutes ago, what would you say? - I’d say that you were insane, and you were probably right.”
