DEN FRUSNA TRÄDGÅRDEN

 

Författare: Kristin Hannah

Antal sidor: 398

Första stycket: ”På stränderna till den mäktiga Columbiafloden vilade tystnaden över fruktodlingen Belyje Nochi. Den kyliga årstiden var här och andedräkten stod som vit rök i luften. Äppelträd i vintervila, med stadiga rötter djupt förankrade i den kalla, bördiga marken, bredde ut sig så långt ögat kunde se. När temperaturen sjönk och både himmel och jord förlorade sin färg, orsakade det vita landskapet ett slags vinterblindhet som gjorde det omöjligt att skilja den ena dagen från den andra. Allting frös till is och blev skört.”

HANDLING:

Systrarna Whitson är så olika två syskon kan bli. Meredith har stannat kvar i den trygga lilla småstaden, gift sig, skaffat barn och så småningom övertagit ansvaret för familjens äppelodling. Den rastlösa, orädda Nina är däremot på ständig resa till världens oroshärdar i sitt yrke som krigsfotograf.

När systrarnas far plötsligt blir svårt sjuk återvänder de till barndomshemmet och konfronteras med sin kyliga, avståndstagande mor, Anya. Nina blir besatt av att få henne att berätta hela den hemlighetsfulla saga hon så många gånger har påbörjat för sina döttrar, men aldrig riktigt lyckats avsluta. Därmed inleds en resa genom moderns ryska förflutna, som tar systrarna längre än de någonsin hade kunnat ana och som kommer att ändra deras uppfattning om vilka de själva är.


OMDÖME:

Wow. Bara wow. Jag har tidigare läst ”Näktergalen” av Kristin Hannah som hamnade i topp med högsta möjliga betyg. Skulle det vara möjligt vill jag i så fall ge ”Den frusna trädgården” 10+! Det här var den starkaste roman jag läst på länge. Det är en övertygande historisk roman men samtidigt ett tragiskt familjedrama. Två engagerande teman i ett, och krigsbeskrivelserna som behandlar ett skräckfyllt Leningrad under Stalins styre, följt av Tysklands invasion under världskrigen, är bland det mest detaljerade och fruktansvärda jag läst. Det är detaljrikt och grafiskt, så att det riktigt gör ont i kroppen. ”Tjuvarnas stad” av David Benioff har tidigare varit en favorit som behandlar samma tema, och han ligger kvar i toppen, men ”Den frusna trädgården” lägger sig nog snäppet högre. Gång på gång får jag lägga ner boken och andas och får nästan ont i själva själen när jag tänker på att detta faktiskt är baserat på fakta. Människor gick igenom det här, överlevde det här. Det är riktigt äckligt att tänka på.

Karaktärerna i boken är intressanta. Kanske är systrarna lite stereotypa. En är den ansvarsfulla familjefrun och den andra en rebellisk krigsfotograf. Men den som verkligen är intressant är modern Anya. Hon framstår som väldigt osympatisk, kärlekslös och otrevlig, men på något sätt känner jag i alla fall med henne från första början. Hon har någonting underliggande som visar att hon egentligen inte är så. Döttrarna ser det som att hon hatar dem, men jag tycker det är ett ganska själviskt sätt att tänka. Förstår de inte att det måste ha hänt någonting hemskt i hennes liv. Någonting så hemskt att hon inte ens kan se sina döttrar i ögonen. Men samtidigt förstår jag också systrarna. Har man levt hela sitt liv med en avståndstagande mamma som hela tiden behandlat en med kyla och ignorerande kan jag förstå att man har svårt att se det ur ett annat perspektiv. Det är en historia med väldigt många bottnar.

Boken är också väldigt snyggt skriven. Hur den knyter ihop nutidens drama med dåtiden. Hur den hoppar mellan två tider som är så skilda från varandra, men som fortfarande har allt med varandra att göra. Jag gillar också hur moderns saga mosmorferas från det vanliga typsnittet till kursiv stil för att visa att stämningen har ändrats. Det är gripande redan från början men det är i slutet som tårarna kommer. De sista 100 sidorna var riktigt hjärtskärande och slutet var ingenting annat än vackert. Det var en bok som höll ihop från första till sista sidan och lämnade mig med både ro och oro i själen. Underbart!

 

 
0 kommentarer

OM DU BARA VISSTE

 

 

 

Författare: Caroline Säfstrand

Antal sidor: 285

Första stycket: ”Om man översätter jordens ålder till ett dygn varar ett människoliv endast bråkdelen av en sekund. Hur förvaltar du den? Med en kosmisk suck, en förvånad blinkning, ett skratt med bottenklang av jävlar anamma? Vad gör du med denna begripligt korta tid? Elin kurar ihop sig på hallgolvet. Varenda muskel i hennes kropp spänns som en fjäder. Hon skakar av frossa utan att frysa och formar ord utan ljud. En knapp sekund – ett helt liv.”

HANDLING:

När Elin flyr från kärleken och mardrömmarna. Hon packar en väska och beger sig hals över huvud till Hallands Väderö - en plats som hon svurit på att aldrig återvända till. Här får hon dela fyrvaktarbostad med Anja, en äldre dam som kommit till ön för att måla. Båda plågas av smärtsamma minnen från det förflutna och släpper inte gärna någon inpå livet, men efter en regnig kväll i en kohage rämnar några av de murar de ägnat så lång tid åt att bygga upp.


Sommaren på ön förändrar allt. Omgivna av öns dramatiska naturlandskap utvecklar de två kvinnorna en djup vänskap, och tryggheten de känner i varandras sällskap ger dem modet att glänta på de inre dörrar som så länge varit låsta. Plötsligt blir den enas frågor den andras svar...


OMDÖME:

Feel good-romaner brukar inte vara mina favoriter. Det blir ofta ganska suckigt och lite töntigt och brukar mest vara sådana där romaner man läser på sommaren när man är lite för trött för att tänka och det därför inte gör så mycket om man missar en sida eller två. Men efter att ha läst ”Den lilla bokhandeln runt hörnet” och ”Det lilla bageriet på strandpromenaden” vet jag i alla fall att det definitivt är värt att ge genren en ärlig chans. Och ”Om du bara visste” visade sig bli ännu en favorit. Det är väldigt vackert, finstämt, känslosamt, otroligt gripande och tragiskt. Karaktärerna är underbara och väcker stor empati, särskilt Anja. Jag får gång på gång påminna mig själv att det bara är en bok jag läser för att försöka stilla ilskan som växer när jag får uppleva hennes hemska livsöden.

Det är en feel good-roman, men samtidigt en mörk sådan. De mörka stråken blandas med värme och mynnar ut i ett väldigt viktigt budskap att det aldrig är för sent att lätta på sitt livsbagage. Det är också denna krock som gör boken intressant: det är inte bara ljus utan också mörker, inte bara fluffig sockervadd utan också en hel del saltlakrits. Denna mix framkommer också tydligt i dialogen mellan Anja och Elin som leder till både frustration och kärlek. Upplösningen är både genomtänkt och slagkraftig, sådär så att hjärtat hoppar ett extra slag, och de vackra miljöskildringarna av västkustens natur får stå som ett lugn mot de inre tumulten. Allting känns väldigt trovärdigt och det är mestadels oförutsägbart, men inte alltid.

Ibland kanske det känns lite för tillrättalagt, pusslet passar ihop lite för bra och det finns lite för många ”hur stor är chansen”-ögonblick, men i slutändan tycker jag inte att det gör någonting, det hör nästan lite till genren. Utan att avslöja för mycket kan också vissa känslomässiga aspekter och möten te sig lite konstiga, men jag köper även detta. Det mänskliga sinnet är någonting kraftfullt och mystiskt. Det är inte alltid självklart vad vi tillåts komma ihåg och vad vi glömmer. Och vem vi glömmer. Kanske blir också slutet lite avmattat och boken kunde ha vunnit på att ha varit lite kortare, men slutet är ändå väldigt fint och knyter ihop alla känslor och relationsband väldigt bra. Inte ens det som var mindre bra kan dra ner betyget, för det som var bättre var så bra att det fullständigt tar över! Inom genren för feel good får denna roman därför full pott!

 

 
0 kommentarer

POLARNATT

 

Författare: Frida Skybäck

Antal sidor: 389

Första stycket: ”Sommaren var smäktande het och en söt doft av vildkaprifol spreds med vinden. Anastasia sjönk ner i skuggan av ett träd. Hon tyckte om att försvinn, tyckte om när ingen såg henne. Helst satt hon tyst för sig själv och bara betraktade världen. Så länge han lät henne göra det, så länge han lät henne vara, brukade det gå bra. Men nu var de inte längre överens.”

HANDLING:

Elisabeth Stiernfors står i tur att gifta sig och sammanförs med den osympatiske friherren von Strauss. När den fattige språkadjunkten Mathias Storm förälskar sig i henne ställs hon inför ett svårt val och den enda hon har att anförtro sig åt är sin kammarflicka Vera. Det leder till en vänskap som växer sig allt starkare - men som också blir allt mer komplicerad. Till sist vet Elisabeth varken ut eller in. Vem är den rätte för henne och vad händer med Vera om hon gifter sig?

Samtidigt kämpar storasyster Cecilia för att få sitt äktenskap med Jacques Rousseau att fungera. Hon vantrivs på den nergångna Apelgården och snart förstår hon att huset bär på en mörk hemlighet. När ett litet barn lämnas vind för våg på gården och Jacques förbjuder Cecilia att hjälpa det tvingas hon ta ett svårt beslut.


OMDÖME:

Efter att ha läst ”Norrsken” av Frida Skybäck visste jag att jag funnit ännu en favoritförfattare inom genren för historiska romaner (tillsammans med Maria Gustavsdotter). ”Polarnatt” är fortsättningen på systrarna Stiernfors historia och trots att Elisabeth nu står i centrum får vi fortfarande följa Cecilia. Miljöerna är skapade med slående detaljer och nu får vi se ett 1800-tal där inte bara klasskillnader och könsroller styr utan också den växande kvinnorörelsen och nya jämställdhetstankar. Det är gripande, upprörande och det starka kvinnoperspektivet är lika genomsyrande som i första delen av serien. Det är en bra balans mellan spänning och romantik och författaren jonglerar de båda systrarnas liv väldigt bra. För att sammanfatta är allting bara väldigt trovärdigt och spännande!

När sista sidan är läst finns fortfarande några frågetecken men detta spelar minimal roll då jag vet att det finns en tredje och avslutande del i triologin som då kommer behandla den yngsta systern Amelies liv. Och om författaren följer samma mönster kommer jag även få veta resten av Cecilia och Elisabeths motgångar. Det blir i alla fall full pott på denna, vilket är ganska ovanligt då uppföljare väldigt sällan är exakt lika bra. ”Ulrikas bok” hamnade i slutändan lite högre än uppföljaren ”Katarinas bok” som båda var en del av samma serie och skrivna av samma författare. Nu hoppas jag att den tredje delen om systrarna Stiernfors – Midnattssol – också kommer kamma hem 10 poäng!

 

 
0 kommentarer