DEN FRUSNA TRÄDGÅRDEN

 

Författare: Kristin Hannah

Antal sidor: 398

Första stycket: ”På stränderna till den mäktiga Columbiafloden vilade tystnaden över fruktodlingen Belyje Nochi. Den kyliga årstiden var här och andedräkten stod som vit rök i luften. Äppelträd i vintervila, med stadiga rötter djupt förankrade i den kalla, bördiga marken, bredde ut sig så långt ögat kunde se. När temperaturen sjönk och både himmel och jord förlorade sin färg, orsakade det vita landskapet ett slags vinterblindhet som gjorde det omöjligt att skilja den ena dagen från den andra. Allting frös till is och blev skört.”

HANDLING:

Systrarna Whitson är så olika två syskon kan bli. Meredith har stannat kvar i den trygga lilla småstaden, gift sig, skaffat barn och så småningom övertagit ansvaret för familjens äppelodling. Den rastlösa, orädda Nina är däremot på ständig resa till världens oroshärdar i sitt yrke som krigsfotograf.

När systrarnas far plötsligt blir svårt sjuk återvänder de till barndomshemmet och konfronteras med sin kyliga, avståndstagande mor, Anya. Nina blir besatt av att få henne att berätta hela den hemlighetsfulla saga hon så många gånger har påbörjat för sina döttrar, men aldrig riktigt lyckats avsluta. Därmed inleds en resa genom moderns ryska förflutna, som tar systrarna längre än de någonsin hade kunnat ana och som kommer att ändra deras uppfattning om vilka de själva är.


OMDÖME:

Wow. Bara wow. Jag har tidigare läst ”Näktergalen” av Kristin Hannah som hamnade i topp med högsta möjliga betyg. Skulle det vara möjligt vill jag i så fall ge ”Den frusna trädgården” 10+! Det här var den starkaste roman jag läst på länge. Det är en övertygande historisk roman men samtidigt ett tragiskt familjedrama. Två engagerande teman i ett, och krigsbeskrivelserna som behandlar ett skräckfyllt Leningrad under Stalins styre, följt av Tysklands invasion under världskrigen, är bland det mest detaljerade och fruktansvärda jag läst. Det är detaljrikt och grafiskt, så att det riktigt gör ont i kroppen. ”Tjuvarnas stad” av David Benioff har tidigare varit en favorit som behandlar samma tema, och han ligger kvar i toppen, men ”Den frusna trädgården” lägger sig nog snäppet högre. Gång på gång får jag lägga ner boken och andas och får nästan ont i själva själen när jag tänker på att detta faktiskt är baserat på fakta. Människor gick igenom det här, överlevde det här. Det är riktigt äckligt att tänka på.

Karaktärerna i boken är intressanta. Kanske är systrarna lite stereotypa. En är den ansvarsfulla familjefrun och den andra en rebellisk krigsfotograf. Men den som verkligen är intressant är modern Anya. Hon framstår som väldigt osympatisk, kärlekslös och otrevlig, men på något sätt känner jag i alla fall med henne från första början. Hon har någonting underliggande som visar att hon egentligen inte är så. Döttrarna ser det som att hon hatar dem, men jag tycker det är ett ganska själviskt sätt att tänka. Förstår de inte att det måste ha hänt någonting hemskt i hennes liv. Någonting så hemskt att hon inte ens kan se sina döttrar i ögonen. Men samtidigt förstår jag också systrarna. Har man levt hela sitt liv med en avståndstagande mamma som hela tiden behandlat en med kyla och ignorerande kan jag förstå att man har svårt att se det ur ett annat perspektiv. Det är en historia med väldigt många bottnar.

Boken är också väldigt snyggt skriven. Hur den knyter ihop nutidens drama med dåtiden. Hur den hoppar mellan två tider som är så skilda från varandra, men som fortfarande har allt med varandra att göra. Jag gillar också hur moderns saga mosmorferas från det vanliga typsnittet till kursiv stil för att visa att stämningen har ändrats. Det är gripande redan från början men det är i slutet som tårarna kommer. De sista 100 sidorna var riktigt hjärtskärande och slutet var ingenting annat än vackert. Det var en bok som höll ihop från första till sista sidan och lämnade mig med både ro och oro i själen. Underbart!

 

 
0 kommentarer

EBBAS BOK

 

 

Författare: Maria Gustavsdotter

Antal sidor: 364

Första stycket: ”Orgeln i Morlanda kyrka började spela. Ebba tyckte sig omsluten av de tunga tonerna som av en mjuk, men tung sjal. Motvilligt öppnade hon sin psalmbok för att sjunga. Det lät alltid bättre utan församlingens röster, de skar sig oskönt mot varandra, basarna från de bakfulla männen längst bak och de darriga gumrösterna bakom henne. Ändå hade Ebba vid sin sida sin styvmor, Anna Theodora som ägde en klar och vacker sopran. Om Ebba fått välja hade de nöjt sig med att lyssna på orgeln. Men det var viktigt med psalmsång även om man inte höll tonen. Med den kunde man jaga djävulen på flykten och de häxor som kanske gömde sig i kyrkbänkarna torkade ihop och blev till fnas och damm.”

HANDLING:

När Bohuslän i februari 1658 blir svenskt växer missnöjet mot det nya styret. Livet är hårt för de många fattiga bohuslänningarna. I Morlanda prästgård bor Ebba kvar. Hennes äldre systrar har sedan länge lämnat hemmet och även Ebba drömmer om ett annat liv. Hon vill komma bort från den virriga styvmodern och bort från den skrämmande prästen Jostein Erlendsen som envisas med att de ska gifta sig. Ebba använder sin sjukdom som ursäkt och tillbringar dagarna vid vävstolen, bara där känner hon sig lycklig.


OMDÖME:

Efter att ha följt systrarna Morlandeus under två tidigare, underbara böcker såg jag verkligen fram emot den tredje, och magin håller i sig! Maria Gustavsdotter är sannerligen en mästarinna på historia och man riktigt sveps in i 1600-talets Sverige. Trots att alla romaner är fristående tycker jag man gör bäst i att läsa alla i rätt följd för det är först i ”Ebbas bok” som man verkligen märker hur alla karaktärer har utvecklats. Flickor har blivit kvinnor, pojkar har blivit män, och rädda små personligheter har hittat sitt mod och tar plats. Framför allt är det imponerande att läsa om hur kvinnorna blir mer och mer självsäkra.

Karaktärerna är lika engagerande som alltid och jag får gång på gång påminna mig själv om att det bara är en bok jag läser. Jostein blir en karaktär som verkligen väcker ilska och det känns nästan fascinerande att man kan känna ett sådant hat mot en människa som inte ens är verklig. Men det är också det som gör en riktigt bra roman enligt mig. Man ska engageras, bli glad, ledsen, arg! Och det blir jag verkligen i ”Ebbas bok”. Jämför jag, och det kan jag inte låta bli att göra, med de tidigare böckerna tycker jag nog fortfarande att ”Ulrikas bok” är strået vassare, men det är med väldigt små marginaler.

Jag hade förberett mig på att behöva lämna familjen Morlandeus men blev lyckligt överraskad när jag såg att det faktiskt finns en fjärde bok i serien. Den kommer då att följa en annan gren, nämligen Ulrikas styvson och hans fru Ylva i just ”Ylvas bok”. Om vi sedan får fortsätta följa Katarina och Ebba återstår att se, oavsett ser jag fram emot att läsa ännu en bok av Gustavsdotter.

 

 
 
0 kommentarer

OM DU BARA VISSTE

 

 

 

Författare: Caroline Säfstrand

Antal sidor: 285

Första stycket: ”Om man översätter jordens ålder till ett dygn varar ett människoliv endast bråkdelen av en sekund. Hur förvaltar du den? Med en kosmisk suck, en förvånad blinkning, ett skratt med bottenklang av jävlar anamma? Vad gör du med denna begripligt korta tid? Elin kurar ihop sig på hallgolvet. Varenda muskel i hennes kropp spänns som en fjäder. Hon skakar av frossa utan att frysa och formar ord utan ljud. En knapp sekund – ett helt liv.”

HANDLING:

När Elin flyr från kärleken och mardrömmarna. Hon packar en väska och beger sig hals över huvud till Hallands Väderö - en plats som hon svurit på att aldrig återvända till. Här får hon dela fyrvaktarbostad med Anja, en äldre dam som kommit till ön för att måla. Båda plågas av smärtsamma minnen från det förflutna och släpper inte gärna någon inpå livet, men efter en regnig kväll i en kohage rämnar några av de murar de ägnat så lång tid åt att bygga upp.


Sommaren på ön förändrar allt. Omgivna av öns dramatiska naturlandskap utvecklar de två kvinnorna en djup vänskap, och tryggheten de känner i varandras sällskap ger dem modet att glänta på de inre dörrar som så länge varit låsta. Plötsligt blir den enas frågor den andras svar...


OMDÖME:

Feel good-romaner brukar inte vara mina favoriter. Det blir ofta ganska suckigt och lite töntigt och brukar mest vara sådana där romaner man läser på sommaren när man är lite för trött för att tänka och det därför inte gör så mycket om man missar en sida eller två. Men efter att ha läst ”Den lilla bokhandeln runt hörnet” och ”Det lilla bageriet på strandpromenaden” vet jag i alla fall att det definitivt är värt att ge genren en ärlig chans. Och ”Om du bara visste” visade sig bli ännu en favorit. Det är väldigt vackert, finstämt, känslosamt, otroligt gripande och tragiskt. Karaktärerna är underbara och väcker stor empati, särskilt Anja. Jag får gång på gång påminna mig själv att det bara är en bok jag läser för att försöka stilla ilskan som växer när jag får uppleva hennes hemska livsöden.

Det är en feel good-roman, men samtidigt en mörk sådan. De mörka stråken blandas med värme och mynnar ut i ett väldigt viktigt budskap att det aldrig är för sent att lätta på sitt livsbagage. Det är också denna krock som gör boken intressant: det är inte bara ljus utan också mörker, inte bara fluffig sockervadd utan också en hel del saltlakrits. Denna mix framkommer också tydligt i dialogen mellan Anja och Elin som leder till både frustration och kärlek. Upplösningen är både genomtänkt och slagkraftig, sådär så att hjärtat hoppar ett extra slag, och de vackra miljöskildringarna av västkustens natur får stå som ett lugn mot de inre tumulten. Allting känns väldigt trovärdigt och det är mestadels oförutsägbart, men inte alltid.

Ibland kanske det känns lite för tillrättalagt, pusslet passar ihop lite för bra och det finns lite för många ”hur stor är chansen”-ögonblick, men i slutändan tycker jag inte att det gör någonting, det hör nästan lite till genren. Utan att avslöja för mycket kan också vissa känslomässiga aspekter och möten te sig lite konstiga, men jag köper även detta. Det mänskliga sinnet är någonting kraftfullt och mystiskt. Det är inte alltid självklart vad vi tillåts komma ihåg och vad vi glömmer. Och vem vi glömmer. Kanske blir också slutet lite avmattat och boken kunde ha vunnit på att ha varit lite kortare, men slutet är ändå väldigt fint och knyter ihop alla känslor och relationsband väldigt bra. Inte ens det som var mindre bra kan dra ner betyget, för det som var bättre var så bra att det fullständigt tar över! Inom genren för feel good får denna roman därför full pott!

 

 
0 kommentarer