BARA BÖCKER!

 

Författare: Ali Shaw

Antal sidor: 318

Första stycket: ”Den vintern skrevs det i tidningen om ett galeonliknande isberg som i knakande majestät flöt förbi klippkusten på St Hauda’s Land, om ett snörvlande svin som förde vilsegångna fotvandrare ned från bergen och ut bland raukarna nedanför Lomdenol Tor, om en förbluffad ornitolog som räknade till fem albiner i en flock på två hundra kråkor. Men Midas Crook läste inte tidningen, han tittade bara på fotografierna.”

 

HANDLING:

Säregna saker händer på öarna i den avlägsna och snökalla skärgård som heter St. Hauda’s Land. Egendomliga bevingade varelser fladdrar förbi i de frusna myrmarkerna. Albinovita djur gömmer sig i de snöhöljda skogarna. Maneter lyser i havets djup. Och Ida MacLaird är sakta på väg att förvandlas till glas. Det började i fötterna och förändringen sprider sig obönhörligt uppåt. Nu återvänder hon till St. Hauda’s Land, där hon tror att orsaken till förglasningen finns, i den fåfänga förhoppningen att hitta den enda människa som kanske skulle kunna hjälpa henne.

Midas Crook är en ung enstöring som har bott på dessa öar i hela sitt liv. När han träffar Ida är det någonting hos hennes sorgsna, trotsiga sinne som tränger igenom de försvarsmurar han byggt kring sina känslor. Samtidigt som Midas hjälper Ida att förlika sig med det som drabbat henne löser hon långsamt upp hans inre knutar och de båda ungdomarna förälskar sig i varandra.

De är i skriande behov av tid och tiden rinner bort så snabbt. Kommer de att kunna stoppa glaset från att sprida sig?

 

OMDÖME:

Det här var väldigt intressant. Som en blandning av ”Nattens cirkus” och ”Snöbarnet”, en saga för vuxna, fakta och fiktion blandat med lite magi. Det handlar om kärlek, men också om livet och döden. Språket är otroligt poetiskt och målande med djupgående miljöbeskrivningar med liknelser och metaforer jag aldrig tidigare stött på. Det känns innovativt och originellt, ett helt nyskapande sätt att beskriva en omgivning i stil med: ”Trädkronornas tak i skogarna påminde Midas om en skalbagge som han hittat stel och död på sin kappa tidigare på morgonen. De ändlösa skikten av kantiga grenar var som ben med många leder. Undervegetationens ljussvultna buskar hade tunna, ådrade blad som liknade insektsvingar.” Författaren lyckas även, trots en fiktiv sjukdomsbild, verkligen få fram en känsla av hopplöshet, rädsla och förtvivlan. Jag blir engagerad och riktigt känner med denna stackars flicka som långsamt håller på att förvandlas till glas. Det blir en metafor för vilken obotlig sjukdom som helst.

Det ligger en viss spänning i att veta hur det kommer att gå för Ida, trots att man ganska tidigt inser hur det kommer att sluta. Men historien fungerar i alla fall främst på grund av relationen mellan Ida och Midas. Deras aviga förhållande känns väldigt genuint och äkta, de är båda lite trasiga på olika sätt, de älskar varandra men är samtidigt rädda för kärleken. Det är en väldigt annorlunda kärlekshistoria som bottnar i rädslan att älska någon när man inte är riktigt säker på vad kärlek är och hur den ska kännas. Kampen mot klockan är ständigt närvarande och leder fram till ett slut som är lika vackert som sorgligt.

Jag vet inte riktigt var jag ska placera den här boken och i slutändan är den nästan för målande och nyskapande för att riktigt kunna ta till sig, men trots detta blir jag otroligt berörd och engagerad i handlingen och dess karaktärer. Det känns som att dyka ner i en helt annan verklighet för en stund och när jag återigen kommer upp till ytan och lägger boken ifrån mig kan jag inte låta bli att fundera över hur det skulle kännas att långsamt förvandlas till glas. Det skapar en viss rädsla för en sjukdom som inte ens existerar.

Ibland blir det dock på gränsen till för poetiskt och målande. Det är inte ofta man önskar färre och mindre djupgående miljöbeskrivningar men det finns en första gång för allt. Liksom ”Snöbarnet” är det också vissa frågor som lämnas obesvarade även efter sista sidan och liksom i ”Snöbarnet” gör det mig lika irriterad som tillfreds. Det finns en viss tillfredsställelse att själv få fundera ut och hitta på vad allting beror på, samtidigt som det finns en viss irritation över att jag aldrig får reda på varför Ida förvandlas till glas. Allt som allt är det en väldigt annorlunda bok som verkligen berör och lämnar ett stort eko efter sig.