DEN FANTASTISKA BERÄTTELSEN OM FAKIREN SOM FASTNADE I ETT IKEA-SKÅP

 

Författare: Romain Puértolas

Antal sidor: 251

Första stycket: ”Det första ord indiern Pugalendhi Kushanu Patel uttalade efter sin ankomst till Frankrike var svenskt. Smått otroligt! Ikea. Det var vad han sa med låg röst. När det var gjort stängde han dörren till den gamla röda Mercedesen, lade händerna på sina silkeslena knän och väntade. Taxichauffören, som inte var säker på att han hört rätt, vände sig om mot kunden varvid de små träkulorna i sitsen på förarsätet knakade.”

HANDLING: Pugalendhi Kushanu Patel är en 38-årig fakir från Rajasthan som har rest till Paris för att köpa Ikeas senaste innovation, spikmattesängen Svavelspik. Men säg den plan som fungerar, för istället för att köpa sin säng dras fakiren in i ett hisnande äventyr som tar honom på en lika uppsluppen som oplanerad resa till fyra av Europas hörn, samt Libyen efter Khadaffis fall. Under tiden upptäcker han mycket som han inte visste om både kärlek och vänskap.

 

OMDÖME: Jag har tidigare läst ”Flickan som svalde ett moln lika stort som Eiffeltornet” och det var en bok som gjorde mig väldigt kluven. Den var bra och ändå inte, och jag tror att detta är den grundläggande åsikten om denna författare i stort från min sida, efter att nu ha läst ”Den fantastiska berättelsen om fakiren som fastnade i ett IKEA-skåp”. Det är bitvis väldigt roligt och beskrivningarna är målande och metaforerna är slagkraftiga och i slutändan är det väldigt svart humor som skrivs med ett ganska lättsamt språk. Pugalendhi som karaktär är väldigt intressant trots att han kanske inte väcker så mycket empati och det blir i slutändan hans inre resa som är det viktiga, då de flesta karaktärer runt omkring honom känns väldigt ytliga och mest bara dyker upp för att hastigt försvinna. Man kan säga att detta är som en blandning av Jonas Jonasson och Arto Paasilinna. Och det är ju lite roligt. Men tyvärr håller det inte riktigt hela vägen för mig.

Allt som allt känns det lite för kortfattat i det stora hela, men kanske hade det blivit lite för långrandigt om den var längre? Slutet är i alla fall alldeles för abrupt och har inte riktigt samma känsla som resten av boken. Det känns inte som att slutet hör ihop med resten. De skämt som tas upp är också, som nämnt tidigare, ganska mörka och många tas till sin absoluta spets. Ibland känns det som att författaren försöker lite för mycket för att det ska låta roligt och ofta görs det på bekostnad av andra med stereotyper som ofta har negativ klang. Romer, transsexuella och illegala flyktingar är bara några grupper som får ta ganska hårda slag. Ibland fungerar den svarta humorn ganska bra, men ibland går det lite för långt och blir mest oförskämd och nästan obehaglig.

Ska jag sammanfatta så kan jag säga att detta känns lite som en ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” som inte riktigt når ända fram. Är man lättkränkt ska man nog inte läsa den alls och är man inte det kan man ge den ett försök om man vill, men det är nog ingenting jag skulle rekommendera. Läs hellre ”Hundraåringen” av Jonasson eller ”Kollektivt självmord” av Paasilinna. Samma genre men mycket, mycket bättre.

 

 
0 kommentarer