HÄMNAREN

 

 

 

Författare: Buthler & Öhrlund

Antal sidor: 307

Första stycket: ”Helen Westers ansiktsuttryck var obetalbart, Kristdemokraternas ledare log generat samtidigt som hon försökte dölja brösten med ena armen och sitt kön med det andra. Utan att hennes läppar rörde sig var det vädjande budskapet tydligt. Tack Gode Gud för att du kom. Jag vet inte vad det är för fel på dörren, hjälp mig ut!

HANDLING:

Christopher Silfverbielke - stjärnmäklare, mördare och psykopat - har frigivits ur fängelset och inlett en framgångsrik politisk karriär som kristdemokrat. Men på väg mot partitoppen måste han först undanröja några hinder för att återvinna svenska folkets förtroende och fullfölja sin plan.


Många är de som ska få smaka på hans vedergällning - inte minst Jacob Colt, den en gång så skicklige polisen vars familj Christopher krossat, som nu, trött och lätt alkoholiserad, smider sina egna hämndlystna planer vid Europol i Haag.


Till sin hjälp räknar Christopher systern Anna, som är skyldig honom mer än en gentjänst, men hon har något som hennes bror saknar - ett samvete. Och hon vill inte vara med längre.

 

OMDÖME:

Efter att ha varit lite trött på Silfverbielke ett tag var jag lite rädd för att författarna inte skulle kunna hitta tillbaka till den ursprungliga spänningen som höll mig i ett järngrepp i de första två  böckerna, men jodå nu börjar det hetta till igen! Spänningen är återigen på topp och det finns en fin balans mellan mord, sex och intriger. Sedan är det bara ett litet plus i kanten att Anna Nordin äntligen verkar ha skaffat sig en hjärna till denna del i serien. Konflikten mellan henne och Silfverbielke blir ännu en underhistoria att följa och även här är det otroligt spännande.

Författarna verkar dock fortfarande vara kvar i cliff hanger-träsket vilket jag inte är så förtjust i. Det är väl bara tur att jag har alla fortsättningar redan införskaffade och kan fortsätta direkt från en bok till den andra. Annars hade jag föredragit en dubbelt så lång bok med ett riktigt slut. Jag säger inte att cliff hangers inte funkar i böcker över huvud taget, men här känns det alldeles för fragmentariskt. Jag kan inte heller låta bli att ifrågasätta naiviteten och dumdristigheten som porträtteras. Jag förstår att det finns kvinnor som dras till farliga män och föredrar lite mer snusk i sängen än vad gemene fruntimmer vill ha, men är kvinnor verkligen såhär lättlurade och lätta att få i säng? Kanske i vissa fall men dessa böcker drar det verkligen till närapå absurdum. Så toppbetyg blir det inte, men det börjar klättra uppåt igen.

 

 
0 kommentarer

DEN FÖRSTA LÖGNEN

 

 

 

Författare: Sara Larsson

Antal sidor: 398

Första stycket: ”Josefin lyfter överkroppen och tar stör med armbågen mot madrassen, försöker ta sig upp ur sängen. Hon vrider sig åt sidan, sedan tar det stopp, smärtan är alltför stark, hon kan inte röra sig en millimeter till. Hon sjunker tillbaka med ett kvidande. Vill gråta, men ögonen är torra.”

HANDLING:

Visby 1997. Sextonåriga Josefin vaknar i en främmande säng och det tar en stund innan hon inser vad som har hänt. Att hon har blivit brutalt våldtagen av tre manliga skolkamrater. I den följande rättegången frias de åtalade eftersom ord står mot ord.

Thailand 2010. Den framgångsrike idrottsmannen Oskar semestrar med sin fru och sina två barn. Även om det på ytan ter det sig idylliskt är Oskar mer intresserad av barerna och nattlivet än av familjen. Men efter en särskilt blöt kväll går allt överstyr och han tvingas fatta ett helt livsavgörande beslut.

Många år efter det som hände i Visby 1997 dyker det upp mejl och sms med hotfulla meddelanden och bilder av gruppvåldtäkten. Männen är vuxna nu, lever vitt skilda liv, men måste träffas för att hindra att deras liv slås i spillror. Efter den första lögnen måste nu flera nya ta vid för att de ännu en gång ska gå fria.

OMDÖME:

Än så länge i mitt bokläsande har jag inte lyckats stöta på en renodlad thriller som lyckats få full poäng. Men som trissreklamen säger: plötsligt händer det! ”Den första lögnen” var sannerligen en riktigt stark thriller. Det är också en svensk kriminalroman, men en annorlunda sådan, då det i detta fall är offret och förövarna som får stå i centrum medan polisen endast spelar en ytterst ödmjuk biroll. Det är en deckare med ett budskap.

Det är, som Peter Harrysson skulle säga, olidligt spännande och verkligen smart skrivet. Karaktärerna både växer och faller och Josefin är den mest spännande. Hennes historia, resa och slutligen uppgörelse är både oväntad och självklar på samma gång. Hela romanen är väldigt trovärdig och trots att slutet är öppet är det fortfarande slagkraftigt och väcker eftertanke. Hur historien verkligen slutar är det upp till läsaren att bestämma, beroende på hur man har tolkat handlingen och karaktärerna i den. Sedan är det fascinerande hur författaren har lyckats få in fler historier i handlingen än man först trodde. Romanen är som en rysk docka, det finns historier i den stora historien. Alla karaktärer har sina egna problem, sina egna tankar och lösningar. I slutändan är alla huvudkaraktärer i sin egen berättelse som alla kretsar kring händelsen i Visby 1997. Många bottnar blir det, men aldrig rörigt.

Boken kretsar kring väldigt aktuella ämnen och alla romaner som behandlar våldtäkt öppnar alltid upp för heta diskussioner och frågor kring moral, och ”Den första lögnen” är inget undantag. Allting har en enkel lösning, men ingenting är enkelt. Är det rätt att hämnas? Hur många är man beredd att skada i processen? Och hur vet man när hämnden är uppnådd? Enkla frågor, men samtidigt väldigt svåra. Författaren är inte rädd för råa beskrivningar för att visa rättsväsendets orättvisor och det faktum att kvinnorna ofta får ta skulden när det gäller moralen kring sex. En riktigt stark debutroman!

 

 
0 kommentarer

OCH SEN VAR HON BORTA

 

Författare: Lisa Jewell

Antal sidor: 314

Första stycket: ”Månaderna innan hon försvann var de bästa i hennes liv. På riktigt. Oslagbara. Varje ögonblick var en gåva som sa: Se på mig, ännu en perfekt stund, kan du fatta hur underbar jag är? Fjärilar i magen varje morgon. Mascarasvarta fransar och ett hjärta som slog fortare och fortare medan hon närmade sig skolgrindarna. Sprudlande glädje när hon fick syn på honom. Skolan kändes inte längre som en bur, utan som surrande, strålkastarbelysta kulisser i en kärleksfilm där hon spelade huvudrollen.”

HANDLING:

Ena stunden var hon där. Och sen var hon borta. 

För tio år sedan slogs Laurels liv i spillror. Hennes femtonåriga dotter Ellie försvann spårlöst och hittades aldrig. Laurel har aldrig givit upp hoppet på att hitta Ellie, men när hon en dag träffar en karismatisk man blir hon handlöst förälskad. När hon därefter träffar mannens nioåriga dotter, hoppar Laurels hjärta över ett slag. 
Den lilla flickan är nämligen oroväckande lik Laurels sedan länge försvunna dotter. 

Vad hände egentligen med femtonåriga? Finns hon fortfarande kvar i livet? 

 

OMDÖME:

Jag har tidigare läst mycket av Jewell. ”Fågelburen” och ”Flickorna i parken” som lutade mer åt relationsromaner, till ”Jag fann dig” och nu ”Och sen var hon borta” som har övergått till renodlad thriller. Jag tycker hon gör genren rättvisa, men föredrar nog ändå hennes tidigare romaner bättre. Det är definitivt spännande och trots att handlingen inte är helt nyskapande är den ändå snyggt skriven. Språket är engagerande och alla cliff hangers är slagkraftiga. Jag får lite samma känsla som i ”Någonstans nära lyckan” av Anna McPartlin och ett riktigt starkt slut är vad som håller historien samman. Som sagt så gör Jewell thriller-genren bra, dock köper jag inte allt.

Det blir stundtals lite för fantastiskt, sammanträffanden som verkar lite för ologiska och pusselbitar som passar lite för bra ihop. Trovärdigheten, framför allt i dialogen, sviktar lite ibland och har en förmåga att till och med låta aningen töntig. Det är inte överväldigande på något sätt, men blir ändå ett litet störningsmoment i läsningen. Jag uppskattade fortfarande romanen men anser att Jewell ändå gör sig bäst i sitt skrivande när hon fokuserar på relationer, psykologi och, helt enkelt, människor. Hennes relationsromaner med den stora insikten i människors psyke och liv har definitivt lämnat ett större intryck på mig än vad hennes thrillers har gjort, framför allt ”Fågelburen”. Så för att sammanfatta: en riktigt bra bok, men ska man läsa någonting av Lisa Jewell så rekommenderar jag hennes tidigare alster.

 

 

 

 

 

0 kommentarer