LAZARUS
Författare: Lars Kepler
Antal sidor: 543
Första stycket: ”Ljuset från den vita himlen blottlägger världen i dess mest nakna grymhet, så som den måste ha framstått för Lazarus utanför grottan. Golvet av räfflat stål vibrerar under prästens fötter. Han håller sig i relingen med ena handen och parerar samtidigt gungningen med käppen. Det grå havet rör sig sömning som en buktande tältduk. Färjan vinschas fram med hjälp av dubbla stålvajrar kopplade mellan de båda öarna. De lyfts drypande upp ur vattnen och försvinner ner igen bakom båten.”
HANDLING:
En död man hittas i en lägenhet i Oslo. När polisen öppnar frysboxen i köket gör de ett fruktansvärt fynd. Offret visar sig vara en dittills okänd gravskändare och trofésamlare. Några dagar senare kontaktar en tysk kommissarie Joona Linna och ber om hjälp med ett mordfall på en camping utanför Rostock.
Joona förstår att mönstret som framträder är vansinnigt och samtidigt omöjligt att ignorera. Vissa skulle kalla det för ett mirakel om någon återvände från döden - andra skulle kalla det för en mardröm.
OMDÖME:
Efter att det gått lite knackigt för Kepler under ”Stalker”, för att bli lite bättre i ”Kaninjägaren”, har det nu hittat tillbaka till sin rätta prakt i ”Lazarus”! Det här är den mörkaste och grymmaste boken hittills i serien om Joona Linna. Den är intensiv men välbalanserad och författarna har enligt mig fulländat talangen att upprätthålla både spänning och intresse. De vet vad läsaren vill ha och de vet hur de ska skriva för att ge dem det.
Det är fortsatt korta kapitel och grafiska beskrivningar med mycket detaljer, men denna gång framhävs stora psykiska påfrestningar och det blir riktigt klaustrofobiskt på sina ställen. Både Joona Linna och Saga Bauer testas till sina yttersta gränser och den ogenomträngliga superhjältefasaden som varit stark under tidigare böcker är som bortblåst. Det pågår ett mentalt spel som ger ett väldigt djup i personbeskrivningarna som jag saknat lite tidigare. Ingenting är svart och vitt när det kommer till rätt och fel. Ofta är skurk och hjälte bara två sidor av samma mynt och det som skiljer dem åt är hur de väljer att agera. För att förstå en psykopat måste man kunna tänka som en psykopat, men ingenting är någonsin säkert.
Det här är sträckläsning när den är som allra bäst och obehaget tränger under huden så pass att jag gång på gång vill gå och kolla att jag verkligen låst ytterdörren. Fullkomligt oförbätterligt!
