SIMMA MED DE DRUNKNADE
Författare: Lars Mytting
Antal sidor: 409
Första stycket: ”För mig var mamma en lukt. Mamma var en värme. Hon var ett smalben jag klamrade mig fast i. En fläkt av något blått; en klänning jag tror jag minns hon hade. Jag intalade mig att hon sköt mig ut i livet med en bågsträng, och när jag formade minnena om henne visste jag inte om de blev riktiga eller sanna, jag bara gjorde henne sådan jag trodde att en son skulle minnas sin mamma.
HANDLING:
Hösten 1971 hittas ett norskt-franskt par döda i Frankrike. Deras tre år gamla son Edvard är spårlöst försvunnen men hittas fyra dagar senare på ett sjukhus tolv mil bort. Var Edvard har befunnit sig under tiden, och om det verkligen var en slump att hans föräldrar klev på en kvarglömd mina från första världskriget, förblir en gåta.
Edvard växer upp hos sin fåordige farfar på en potatisgård på norska landsbygden. Och det är när hans farfar dör i början på 90-talet, och det oväntat dyker upp en vackert snidad träkista från en släkting som Edvards tillvaro vänds upp och ner. Han beger sig ut i den stora världen för att finna svar på sitt livs frågor. Sökandet leder honom till Shetlandsöarna och tillbaka till Frankrike, där han tvingas gräva i de mörkaste hörnen av sin familjs historia. En historia som är nära sammanvävd med de stora tragedierna i Europa under 1900-talet.
OMDÖME:
Jag är lite kluven till denna bok. Det är stundvis väldigt gripande och riktigt snyggt hopknutet på slutet, och det finns en speciell känsla för psykologi med ett stort fokus på krig och vad det gör med människor. Det är också en fin släkthistoria som sträcker sig över flera generationer och ger boken både djup och bredd. Många skönlitterära böcker finns det som behandlar första och andra världskriget och detta blir just den bakgrund som handlingen vilar på. Det är kriget som formar, utmanar, förundrar och berövar. Men trots att det finns en spänning över karaktärerna och handlingen så tycker jag inte riktigt att den håller i sig tillräckligt.
Ibland blir läsandet rent av förvirrande och det smått svåra språket gör det inte lättare. Det är på ett sätt poetiskt skrivet, men detta tycker jag ofta gör författaren en björntjänst. Det är en fin tanke men försvårar ofta läsandet, lite som i ”Någonstans brister himlen” av Erika Olofsson Liljedahl. Sedan tycker jag att karaktärerna är väldigt konstiga, osympatiska och nästan konstgjorda. Det känns på något sätt distanserat, nästan som om författaren hade tråkigt när han skrev boken. Jag känner inte skrivglädjen och den allmänna uppfattningen blir dämpad som bäst. Men som sagt, boken har också sina ljuspunkter och det kan vara så att detta är en sådan typ av roman som skulle behöva läsas minst en gång till för att uppskattas. Så toppbetyg blir det inte, men jag tycker ändå att den är läsvärd. Oavsett förvirrande stunder, svårt språk och konstiga karaktärer finns det ändå ett underliggande driv som gör att jag bara måste få reda på hur historien slutar, och det är också därför som romanen kniper tag i några extra poäng. Det är också ännu en version av de hemskheter som kom med världskrigen och detta är enligt mig någonting man inte kan läsa för mycket om.
