EN FÖRGIFTAD MAN
Författare: Peter Robinson
Antal sidor: 418
Första stycket: ”Grace Elizabeth Fox steg upp ur sängen och klädde sig klockan halv sju på morgonen den 23 april 1953, biträdd av den unga fängelsevakten Mary Swann. Hon åt en lätt frukost bestående av rostat bröd, marmelad och te och ägnade sig sedan åt att skriva brev till familj och vänner. Efter en liten konjak för att lugna nerverna strax före klockan åtta tillbringade hon den följande timmen ensam tillsammans med prästen.”
HANDLING:
En sträng vinternatt 1953 giftmördas en man på sitt gods i nordvästra England. Mannens fru, Grace Fox, utpekas som skyldig och avrättas kort därefter genom något så ovanligt som hängning. Till Kilnsgate House flyttar sextio år senare Chris Lowndes efter att ha rönt stor framgång i Hollywood där han komponerat filmmusik till flertalet prisbelönta storfilmer. Chris har nyligen förlorat sin hustru och flyttar tillbaka till sina hemtrakter i förhoppning om att slå sig till ro och komponera musik vid sin nystämda flygel.
Men husets historia lämnar honom inte i fred. Han blir som besatt av att hitta lösningen på den mordgåta som länge nog har hemsökt Kilnsgate House och dess ägare. Men berättelserna om ”giftmörderskan från Kilnsgate” går isär. När Chris ifrågasätter den officiella versionen öppnar sig nya dörrar i Kilnsgate House, vars labyrintiska inre rymmer nya insikter och sanningar.
OMDÖME:
Det här var min första upplevelse med Peter Robinson som tydligen ska vara en riktig storsäljare i England, och jag kan lika mycket förstå detta som inte förstå det. Jag skulle kalla det för en kriminalroman utan poliser. Inga långdragna utredningar eller komplicerade intriger eller snabba slutsatser. I stället får vi följa en slags vardaglig detektiv, en civil utredare som undersöker och gräver i historien av eget intresse. Parallellt med Chris historia får vi också se dåtidens förlopp i form av dagbokssidor och arkiverade brottspapper där Grace Fox träder fram och vi till slut får reda på mysteriet om ”giftmörderskan från Kilnsgate”. Mördade hon verkligen sin man? Och i så fall varför? Språket är väldigt lättsamt och på något sätt väldigt övergripande och lagom på alla sätt och vis. Det är lagom beskrivande, lagom med dialoger och lagom utfyllt. Lagom med bakgrundinformation, lagom med karaktärsbeskrivningar, bara lagom allt. Jag kan därför förstå varför författaren har kommit att bli så omtyckt, i alla fall för språkets skull.
