MIDNATTSROSEN
Författare: Lucinda Riley
Antal sidor: 587
Första stycket: ”Jag fyller hundra år idag. Jag har inte bara lyckats hålla mig vid liv i ett helt århundrade, jag har även fått se ett nytt millenium födas. Medan dagen gryr och solen börjar stiga över Kanchenjunga-berget utanför mitt fönster, ligger jag lutad mot mina kuddar och ler för mig själv åt denna befängda tanke. Om jag hade varit en möbel, en tjusig stol till exempel, skulle jag ha varit en antikvitet. Jag skulle ha polerats, renoverats och visats upp som ett vackert föremål. Ledsamt nog är så inte fallet med människokroppen; den mognar inte som ett fint stycke mahogny under en livstid. Istället sjunker den ihop till en slapp jutesäck innehållande en samling benknotor.”
HANDLING:
Elvaåriga Anahita, från en förnäm men fattig indisk familj, inleder en livslång vänskap med den viljestarka och bortskämda prinsessan Indira. Väninnan Anahita följer med Indira till England just innan första världskriget bryter ut. I England träffar hon Donald Astbury, motvillig arvinge till den avsides belägna herrgården Astbury, och hans intrigerande mor.
Nittio år senare möter vi den unga amerikanska filmstjärnan Rebecca Bradley. Hon har världen för sina fötter, men när hennes turbulenta förhållande med den lika välkände pojkvännen tar en oväntad vändning blir hon lättad när hon inser att hennes kommande filmroll, där hon spelar debutant på 20-talet, för henne långt från offentlighetens ljus till ett avlägset hörn av den engelska landsbygden. Strax efter att filmproduktionen startat på det nu förfallna Astbury Hall dyker Ari Malik, Anahitas barnbarn, oväntat upp, sökande efter svar från sin familjs förflutna. Han och Rebecca börjar tillsammans avslöja de hemligheter som hemsökt släkten
OMDÖME:
Jag har läst ganska mycket av Lucinda Riley och börjar ana vissa mönster. Jag blir aldrig besviken, men det finns samtidigt ofta någonting att anmärka på. ”Midnattsrosen” bjuder på en typisk Riley-roman med ett inslag av ”Konsten att höra hjärtslag” och ”Den glömda trädgården” där ödets vingslag blandas med en alldeles lagom dos övernaturlighet. Det är en handling som innehåller en hel släkthistoria med typiska inslag som en förfallen herrgård och mörka familjehemligheter som ruvar även i nutiden och jag blir sannerligen överraskad av upplösningen. Handlingen ges i en filmisk framställning som verkligen sveper läsaren med sig och trots att karaktärerna inte är extraordinära på något sätt är de ändå lätta att tycka om och de bär handlingen på ett väldigt trovärdigt sätt. Det är i grund och botten en romantisk roman, men det handlar om så mycket mer än bara kärlek, det handlar om att hålla uppe en fasad, upprätthålla ett visst anseende, men också om att visa mod och våga gå sin egen väg. Det historiska perspektivet ger en magisk resa till dåtidens Indien med prakt, böljande tyger och starka färger som blir en stark kontrast till dåtidens kyliga och avskalade England och jag följer Anahitas liv med stort engagemang. Det är en typisk Riley-roman när den fungerar som allra bäst. Jag fick lite motsträviga tankar när jag läste ”Fjärilsrummet”, det var helt enkelt någonting som saknades, och trots att jag fortfarande inte riktigt kan sätta fingret på vad det är så vet jag att det finns i ”Midnattsrosen”.
Min enda klagan är detta typiska som jag börjat märka mer och mer av i romaner av Lucinda Riley och jag vet inte om det i grund och botten beror på att jag stör mig på själva problemet eller helt enkelt bara blivit mer och mer medveten om det ju fler böcker jag läser. Men jag bara måste lyfta dessa överdrivna dialoger som ett litet problem, en liten sten i ett par nästintill perfekta skor, en liten färgklick på fel ställe i ett annars fulländat konstverk. Detta ständiga förstående, förlåtande, sliskiga, gulliga sätt som alla pratar med varandra på, det blir alldeles för uppenbart för mig. Det borde fungera i denna typ av genre, men någonstans har jag blivit alltför uppmärksam och jag kan som sagt inte riktigt avgöra vad det beror på. Jag tycker helt enkelt att detta hade fungerat ännu bättre om karaktärerna faktiskt pratade med varandra som människor gör i verkligheten, allting kan inte vara ständigt sockersött och jag börjar verkligen sakna en mörkare kontrast i Rileys dialoger. Trots detta kommer jag självklart fortsätta att läsa böcker av Riley, för i slutändan trumfar allt det positiva detta lilla skavsår, och jag längtar tills nästa del i serien om systrarna kommer ut i pocket.
