HUSDJURET
Författare: Camilla Grebe
Antal sidor: 492
Första stycket: ”Jag höll Kennys hand hårt när vi gick genom den mörka skogen. Inte för att jag trodde på spöken, självklart inte. Det gjorde bara idioter. Sådana som Kennys morsa, som satt i timmar framför de där patetiska teveprogrammen där så kallade medium sökte igenom gamla hus i jakt på andar som inte fanns. Men ändå. Faktum var att nästan alla som jag kände hade hört ljudet av ett gråtande spädbarn vid stenröset – ett sorts utdraget, sorgset gnyende. Det kallades för spökbarnet, och även om jag inte trodde på andar och annat trams ville jag inte ta några risker, så jag gick aldrig hit ut ensam när det var mörkt.”
HANDLING:
Malin är den unga kvinnliga polisen som har hela sitt liv prydligt utstakat. Hanne är profileraren med minnesförlust som fruktar sin framtid. Jake är pojken som bär på en onämnbar hemlighet.
Alla förs de samman av ett brutalt mord i ett gammalt stenröse i den sörmländska byn Ormberg under några kalla vinterveckor. Jakten på mördaren blir inte bara farlig, den förändrar också i grunden deras existens. Sanningen har, som så ofta, ett högt pris.
OMDÖME:
Efter att ha läst ”Älskaren från huvudkontoret” var jag rätt säker på att Camilla Grebe skulle komma att bli en ny favoritförfattare inom genren för deckare, och efter att nu ha läst ”Husdjuret” har jag blivit mer säker. Det här var minst lika bra som ”Älskaren från huvudkontoret” och jag sitter fastklistrad från allra första sidan. Den fiktiva byn Ormberg ger en tät atmosfär och klaustrofobisk känsla. Det är en plats som bjuder på obehag och ondska, men samtidigt ett samhälle man så väl känner igen, med hemligheter och lögner som ligger och ruvar i de sörmländska skogarna – hur långt är vi villiga att gå för att skydda våra hemligheter? Vilka lögner väljer vi att berätta för andra, och vilka väljer vi att berätta för oss själva? Det är inte överdrivet blodigt eller action-packat på något sätt, utan snarare en subtil, krypande spänning som till slut kommer till ett crescendo. Vi får se ett polisdrama utspela sig i ett samhälle som kämpar för sin överlevnad. Ett samhälle som man flyttar från och inte till, där alla är knutna till varandra på gott och ont. Karaktärerna känns väldigt mänskliga och trots att detta är en fristående roman skulle jag rekommendera att läsa den första i serien för att riktigt få ett djup i karaktärerna, några är nya och värda att lära känna, men några är också på återseende som är värda att fördjupa sig i.
Allt som allt är det en väldigt fin balans mellan mordhistoria, polisprat och personliga problem. Ibland i deckare finns en risk att det ena eller andra tar över för mycket och jag gång på gång hinner tänka ”jaja, bla bla, tillbaka till mordgåtan!”, men Grebe lyckas få till ett oklanderligt driv med ett flödande språk och väldigt intressanta perspektiv på handlingen genom att ge historien ur främst två perspektiv: polisen Malin och ungdomen Jake. Det blir en handling med många bottnar och Grebe lyckas få till både en samtidsskildring och en fiktiv spänningsroman. Även ett extra plus i kanten för en riktigt finurlig twist på slutet som vänder allt på ända just när man tror att det hela är över. Jag ser definitivt fram emot fler böcker av Grebe!
