DÄR KRÄFTORNA SJUNGER
Författare: Delia Owens
Antal sidor: 369
Första stycket: ”Våtmark är inte samma sak som träsk. Våtmarken är en ljus plats, där gräset växer i vattnet och vattnet flyter ihop med himlen. Långsamma bäckar slingrar sig sig fram och bär med sig solstrålarna till havet, och långbenta fåglar lyfter med oväntad grace – som om de inte vore gjorda för att flyga – till skriet från tusentals snögäss. Här och där nästlar sig ändå träskmarken in, bland låglänta mossar, dold i fuktiga skogar. Träskvattnet är stillastående och mörkt, som om det hade svalt allt ljus i sin gyttjiga hals. Till och med nattkrypen är aktiva dygnet runt på dessa platser. Visst händer det att man hör ett och annat ljud här, men i jämförelse med våtmarken arbetar träsket lågmält, på cellnivå, med sin förruttnelse. Livet förmultnar och stinker och återgår till den ruttnande myllan, osande dypölar av död som föder liv.”
HANDLING:
Kya Clark lever ensam och i samspel med naturen utanför en liten stad vid North Carolinas kust. Byborna kallar henne "Träskflickan" och har i många år spridit elaka rykten om henne. När en stilig quarterback hittas död i våtmarken blir hon därför omedelbart misstänkt och en mordutredning inleds. Men Kya är långt ifrån den obildade enstöring som alla tror, och snart uppdagas sanningen om hennes liv.
OMDÖME:
Det här var någonting alldeles speciellt. Intresset vaknar redan på första sidan och håller i sig ända till sista. Jag möts av samma känsla för människor som Jodi Picoult, liknande poesi som Jan-Philipp Sendker och en inlevelse och miljöbeskrivningar som jag aldrig har upplevt förut. Det är ett myller av smaker, dofter, ljud och känslor och författaren får träskmarken att låta lika mörk och sumpen som frisk och förtrollande. På samma sätt är detta en handling som är lika smärtsam som vacker, lika mörk som hoppfull. I sin helhet skulle jag kalla det för en otroligt stark hyllning till naturen. Det är ett landskap som innehåller allt och lite till, liv och död, mysterier och sanningar, säkerhet och faror. Det handlar om småstadsmentalitet, fördomar och faran med att vara annorlunda. Det handlar om att bli övergiven, göra vad som krävs för att överleva och priset vi betalar för ensamhet.
Handlingen består av en kärlekshistoria som smidigt och sömlöst övergår i en mordhistoria och författaren knyter ihop dåtid och nutid med bravur. Bit för bit får vi veta vem denna träskflicka är, vad hon tvingats gå igenom och vad hon verkligen känner. Hur hon utvecklats och pressats ner, hur hon älskat och hatat, och vad hände egentligen med Chad Andrews? Jag känner verkligen en stark koppling till Kya, hennes kärlek till naturen, att hitta vänskap med fåglarna och kunna se skönhet i en fjäder. Hennes känsla för livet och ödmjuka vishet tar sig rätt in i hjärtat på mig. Trots att Kya tar stor plats är hon fortfarande omringad av ett brett persongalleri som alla har sin del i historien, de har alla sina åsikter om Kya och de ger alla olika färg åt träskmarkerna.
Trots att jag någonstans anade hur allt skulle hänga ihop slår slutet fortfarande undan fötterna på mig och lämnar mig med den där underbara känslan av fullkomlighet. Jag har läst väldigt skiftande recensioner kring ”Där kräftorna sjunger”, vissa tycker den är ett mästerverk och andra tycker att den är kraftigt överskattad. Det är inte alltid jag går i linje med de som prisar vissa romaner, men i detta fall tillhör jag definitivt den första gruppen. Kanske beror det till stor del på att jag kan relatera så starkt till Kya, på många sätt. Men med detta i kombination med ett trovärdigt persongalleri, en inlevelse som är svår att förstå hur den ens går att få till, ett språk som flyter lika lugnt och säkert som träsket självt och denna underbara kärlek till naturen som lyser genom handlingen, har jag svårt att förstå hur man inte skulle kunna älska ”Där kräftorna sjunger”. Detta är en bok som är svår att hitta rätt ord till för att beskriva hur mycket jag tycker om den. Jag är fullständigt lamslagen och hoppas denna författare kommer med många, många fler i framtiden.