GRYNINGSJAKTEN
FÖRFATTARE: Anna Kuru
ANTAL SIDOR: 236
FÖRSTA STYCKET: ”Dag blir till kväll blir till natt. Blinkande lampa på gruvbergets topp, bleksvagt sken från lyktor i dis. Staden sover. Så rör hon på sig, jämrar där under marken. Rör sig oroligt. Gruvdraken. Hon som äter allt mer av staden; som får människorna att flytta. Biter i malmkroppen. Folk skyndar. Måste bort. Hus ska flyttas. Men mycket vill ha mer. Och hon är omättlig. Låter gruvdammet precis lägga sig, innan allt skakar igen.”
HANDLING:
Det är med blandade känslor Allis kliver av planet i Kiruna efter sin semesterresa. Hon har sett fram emot att vara utvilad när hon återvänder till sitt jobb, men tankarna på allt som hänt kommer tillbaka. Vem var egentligen Raumo? Vilka var hans föräldrar, de som hoppas att han ännu lever?
Vardagarna flyter på men Allis längtar bort igen. Av sin chef på bilprovningen får hon ett erbjudande om en plats i älgjaktlaget. Allis tackar ja och när höstvindarna sveper genom Kiruna ger hon sig åter ut i skogen. Det blir en stunds andrum innan tystnaden bryts av grannlagets jägare som dricker för mycket. Alkohol och jakt hör inte ihop, inte på något sätt.
Och gruvberget i Kiruna rör på sig. Får marken att skaka och Allis att minnas. Driver fram sådant som gömts under många år. Händelser som gjort Allis till den hon är - och gör hennes hämnd oundviklig.
OMDÖME:
Jag har hittills haft lite delade meningar om denna trilogi. Första delen väckte ett intresse, men som helhet är detta tyvärr en serie som bara tappat i kvalitet för varje del. Visst glimmar det till lite ibland. Det finns någonting krypande, någonstans. Miljöbeskrivningarna kring Kiruna och de svenska fjällen känns gedigna, och de fina skiftningarna mellan senhöst och tidig vinter får kylan att riktigt sprida sig i kroppen. Språket är avskalat och kort, med vad som känns som ett försök till att skapa en poetisk slagkraftighet, men jag vet inte om jag tycker det fungerar. Istället känns det en aning kantigt och distanserat.
Denna tredje och avslutande del börjar också otroligt segt. De första 80 sidorna, nästan en tredjedel av hela boken, känns som en enda lång prolog. Jag har aldrig haft mycket för huvudkaraktären, och Allis som karaktär blir i denna del bara alltmer osympatisk, stel, kall och stundvis riktigt elak. Det finns verkligen ingenting med denna människa som tilltalar mig, och hennes agerande i slutet på denna avslutande del är bara fullständigt fruktansvärt. Jag har dessutom svårt att fastna för historien och olika tidsperspektiv blandat med Allis egna monologer gör allting väldigt spretigt. Så nej, denna trilogi började hyfsat bra men har bara gått utför därefter. Som helhet tyvärr inte någonting som jag kan rekommendera.
Tidigare delar i Kiruna-trilogin:
1. Den första frosten 2. Norrskensnatten
