HUSET VID SJÖN

 

Författare: Kate Morton

Antal sidor: 439

Första stycket: ”Regnet vräkte ner och den leriga kjolfållen slafsade om gummistövlarna. Efteråt skulle hon bli tvungen att gömma klänningen. Ingen fick veta att hon hade varit ute. Månen skymdes av moln, vilket var mer tur än hon förtjänade. Så fort hon förmådde tog hon sig fram genom den täta, kolsvarta skogen. Hon hade grävt hålet tidigare och skulle avsluta sitt värv i skydd av mörkret. Regnet piskade mot marken och gjorde gropar i ytan på forelldammen. Något pilade iväg bland ormbunkarna, men hon reagerade inte, stannade inte. Hon hade bott vid skogen i hela sitt liv och hittade i den som i sin egen ficka.”

 

HANDLING:

1933: Alice Edevane är en brådmoget begåvad sextonåring med författardrömmar. Men det mysterium hon skriver på är ingenting mot det som hennes familj snart dras in i. På familjens lantgods vid sjön i Cornwall hålls det årliga midsommarfirandet med hundratals gäster. När den storslagna festen är slut upptäcks att familjens yngste son, elva månader gamla Theo, är spårlöst försvunnen. Han återfinns aldrig och tragedin splittrar familjen för all framtid.

Sjuttio år senare anländer Sadie Sparrow till sin älskade morfars gamla stuga i Cornwall för en påtvingad semester från sitt arbete som polis i London. Efter ett besvärligt fall anses hon behöva ta igen sig. Men när hon snubblar över det övergivna huset vid sjön och hör talas om pojken som en gång i tiden försvann, börjar hon gräva i historien.

Alice är nu en gammal dam och framgångsrik deckarförfattare, som lever ett välordnat liv i sin eleganta våning. Tills en ung polis börjar ställa frågor om hennes familjs historia. Hemligheter som hon ägnat hela sitt liv åt att undfly riskerar att komma upp till ytan.

 

OMDÖME:

Efter att ha läst ”Den glömda trädgården” och ”Dimmornas lek” av Kate Morton börjar jag se ett visst mönster. Det finns en väldigt fin balans: det är hemtrevligt och mysigt, men under ytan finns det alltid någonting som skaver. Det är grönt och murrigt, men med en viss svärta. Det finns lite av allting, lite klurigheter, lite historia och lite kärlek och även ”Huset vid sjön” var en romantisk deckare med historiska inslag av ett väldigt välbalanserat slag. Snåriga familjehemligheter blandas med storslagna miljöer och ger en tydlig bild av dåtidens England. Klänningarna frasar, champagnen bubblar och småflickorna fnittrar. Men mitt i allting blir jag väldigt förvånad att detta är författarens femte utgivna roman, för det är väldigt mycket som jag saknar.

Det känns långt ifrån fulländat och stundtals faktiskt lite tråkigt. Sadies perspektiv känns dämpat och oengagerat, upplösningen var lite för långsökt och inte alls lika hänförande som vanligt och allt som allt känns hela boken väldigt dämpad. Handlingarna i Mortons böcker går nästan in i varandra och det blir svårare och svårare att hålla dem isär ju fler jag läser. Och tyvärr blir ”Huset vid sjön” en handling som glöms bort nästan direkt efter att jag lagt ner den. Den fastnar inte. ”Den glömda trädgården” tycker jag fortfarande är fantastisk, en pärla som verkligen står ut i Mortons ganska ensidiga smyckeskrin, men nu behöver jag tyvärr en lång paus ifrån Morton.