DET SISTA EXPERIMENTET
FÖRFATTARE: Emma Ångström
ANTAL SIDOR: 230
FÖRSTA STYCKET: ”Himlen är lika svart som isen. Dammen ligger som en märk spegel, en enorm blank yta som försiktigt bär henne. Hinnan är mycket klar och tunn, bara någon centimeter. Under sina fötter ser hon bubblor och virvlar bildas och försvinna med strömmen. Hon ser på sina stövlar. Den vita randen av fuskpälsrunt skaftet har blivit brun av sand och lera. Hon leker vildare lekar än hennes mor önskar, och de dockaktiga kläderna som modern envisas med att köpa är opraktiska och blir snabbt smutsiga.”
HANDLING: En ung kvinna vaknar inlåst i ett mörkt och kallt utrymme. Hon vet inte var hon är. Hon minns inte hur hon kommit dit. Det känns som om hon är levande begravd, som om hon vandrar omkring i en kista långt ner under marken. Någon verkar ha planer för henne, och undan för undan uppdagas den fruktansvärda sanningen.
Sommaren 1995 är den varmaste sommaren på decennier och fjortonårige Dante ska tillbringa lovet i pittoreska Sundborn hos sin excentriske farfar. Där finns också Signe som har en förkärlek för det ockulta och Dantes karismatiska barndomsvän Freja. Men sommaridyllen slås snart sönder och en ny värld öppnar sig när Freja drar in Dante i en virvelvind av svartkonst och okända krafter.
OMDÖME:
Emma Ångström har kommit att bli en ny favoritförfattare i genren kring spänning och skräck. Hon fullständigt golvade mig med ”En underbar död” och denna lägger sig inte långt bakom. Denna gång är det en historia om att växa upp, och vad som kan hända när önskningar och drömmar blir för stora. Det handlar om grupptryck, besatthet och skam, men också om drivkraft och vänskap, både sann och destruktiv, och hur händelser i barndomen kan forma oss, både på gott och ont.
Det övernaturliga och ockulta finns med som en krydda, men trovärdigheten hålls ständigt hög. Omgivningarna är pittoreska, nästan gulliga, likt en tavla av Carl Larsson, som en kontrast till det mörka och rysande som gömmer sig mellan raderna. Framfört med ett avskalat men fortfarande målande språk och en handling som löper över två tidsperspektiv och som knyts ihop alldeles klockrent i slutet.
Kanske är Dante som huvudperson aningen platt. Kanske känns han ibland lite väl mycket som en toffel. Men säkerligen finns det många pojkar i denna värld precis som Dante. Tysta och tillbakadragna, som önskar hitta sin plats i världen och kanske är beredda att lyssna lite för mycket på andra för att hitta den. Det kryper i kroppen och krälar i själen. Jag är återigen imponerad.
Tidigare av Emma Ångström:
