DROTTNINGKRONAN
Författare: Ingrid Kampås
Antal sidor: 339
Första stycket: ”Mitt i sommaren låg Agnes för döden. Stugan var full av husfolk, släktingar, grannar och vänner. Det var en het dag, luften stod stilla och de brinnande ljusen man hade i händerna gjorde rummet olidligt varmt. Ester såg sig om på de församlades blanka ansikten och uppgivna blickar, mer än en hängde med axlarna och verkade inte få tillräckligt med luft, lukten av svett stack i näsan.”
HANDLING:
Det råder sorg på Hojum. Den egensinniga Agnes ligger för döden och på tunet är allt onaturligt stilla i sommarhettan. Den enda som inte låter sig påverkas är den unga Ester som väver ljusa framtidsdrömmar. Som föräldralös har hon vuxit upp med sin kärleksfulla morbror Lars och har skolats i latin och skrivkonst. Men drömmarna krossas när morbrodern sätter henne i kloster och hela Esters värld faller samman. Ödet vill dock annorlunda och Esters liv blir mer dramatiskt än hon någonsin kunnat ana.
OMDÖME:
”Drottningkronan” är den femte delen i serien ’Släkten’ och efter två riktigt starka delar i serien hade jag höga förhoppningar, och de infrias till viss del. Framför allt uppskattar jag det faktum att detta är den första delen i serien som jag känner att jag får en tillräcklig bakgrundshistoria inbäddat i handlingen av vad som hände i den tidigare delen, vem som är släkting med vem, när, var och hur. Efter ett antal böcker har jag haft svårt att hålla den röda tråden i släktträdet då det är lätt att glömma vem som är vem. Återigen möts jag av starka kvinnokaraktärer som för handlingen framåt och visar på både motgångar och framgångar för kvinnor under historiens Sverige. Ester är lite spretig men jag fastnar ändå för henne och hon står verkligen som den röda tråden genom handlingen, tillsammans med den mystiska ring som vandrar vidare genom generationerna. Allt som allt känns det historiska trovärdigt och jag dras med i både miljöer och människoöden. Det är stundvis väldigt gripande med flertalet oväntade vändningar som mynnar ut i ett stillsamt slut som fint lämnar över stafettpinnen till nästa del i serien.
Min största kritik blir att det känns lite obalanserat, ibland är det lite för utdraget och jag riskerar att fullständigt tappa intresset och ibland känns det lite för hafsigt och händelser avlöser varandra så fort att jag måste gå tillbaka för att se att jag läste rätt. Förutom detta ingen större klagan från min sida, men allt som allt inte heller lika gripande och engagerande som ”Helenas hämnd” och ”Tempelbranden”. Jag är inte på något sätt besviken, men inte heller överväldigad. Något som jag hoppas infrias till nästa del i serien.