1794
Författare: Niklas Natt och Dag
Antal sidor: 503
Första stycket: ”Det är januari nu, året nyss blivet 1794. Tidigare idag störde man mig på min kammare, jagade mig ur min säng och bad mig klä på mig, ty året var nytt, ohyra och snusk fått råda länge nog, och nu skulle rummens kvava luft rökas med ris och golven bestänkas med surnat vin. Tafatt knöt jag byxorna, spände mina skor och hängde rocken över axlar som magrat så att tyget hängde slappt. Jag tog vägen nedför trappan och ut, för första gången på vad som måste ha varit veckor, ut i den dag som mitt trånga fönster beskurit till en skärva blott.”
HANDLING:
En mor sörjer sin dotter, dräpt på sin bröllopsnatt. När ingen annan vill utreda dödsfallet frågar hon den ende som återstår, en enarmad palt som sörjer sin döde vän.
På Danvikens hospital, i utkanten av Stockholm, sitter en ung ädling och våndas över det vidriga brott han anklagas för.
OMDÖME:
”1793” var en upplevelse utan dess like och jag blev glatt överraskad när jag såg att det fanns en fortsättning och jag skulle inte gå så långt som att säga att jag är besviken, men det är någonting som fattas. Liksom första delen är det extremt slagkraftigt, det kryper under skinnet och engagerar. Mickel Cardell är ett kärt återseende och hans karaktär växer. Han är trumpen och avig men samtidigt moralfast och omtänksam, en butter tjur med ett varmt hjärta. Även Emil Winge kliver fram som en minst sagt lika intressant som märklig karaktär som jag ser fram emot att träffa i den sista delen i serien. Överlag möts jag av ett myller av karaktärer varav en sadistisk gärningsman som slår det mesta i termer av ren djävulskap. Återigen ett målande språk med dåtidens tidstypiska dialekt som visar dåtidens Sverige ur sitt fulaste perspektiv och författaren har en säregen förmåga att få någonting att bli så vedervärdigt, motbjudande, äckligt att det nästan blir vackert. Det som gestaltas är en mörk tid i Sveriges historia där den tidigare stormaktstiden sakta men säkert faller sönder och bereder väg för fattigdom och svält. Det är sannerligen en historia och ett språk som förflyttar dig bakåt i tiden. Parallellt med den övergripande mordhistorien finns också en gestaltning av samhällets bottenklass, psykisk sjukdom och slaveri. Det är en historia så vidrig att den blir oemotståndlig. Tempot dras ner en aning i mitten men kommer till ett crescendo i ett minst sagt rafflande slut som skickligt lämnar över historien till en kommande fortsättning. Men som nämnts tidigare: det är någonting som fattas.
Det är förvisso stilrent, trovärdigt och olidligt spännande, men det känns som om någonting saknas från den tidigare delen som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Kanske känns det ibland lite för snofsigt, språket känns snäppet mer svårläst och skapar ett gammeldags utbredande som riskerar att skapa förvirring och jag följer inte handlingen lika säkert som i ”1793”. Jag bara hoppas att den avslutande delen hittar tillbaka till sin forna glans.