DEN FÖRSTA LÖGNEN
Författare: Sara Larsson
Antal sidor: 398
Första stycket: ”Josefin lyfter överkroppen och tar stör med armbågen mot madrassen, försöker ta sig upp ur sängen. Hon vrider sig åt sidan, sedan tar det stopp, smärtan är alltför stark, hon kan inte röra sig en millimeter till. Hon sjunker tillbaka med ett kvidande. Vill gråta, men ögonen är torra.”
HANDLING:
Visby 1997. Sextonåriga Josefin vaknar i en främmande säng och det tar en stund innan hon inser vad som har hänt. Att hon har blivit brutalt våldtagen av tre manliga skolkamrater. I den följande rättegången frias de åtalade eftersom ord står mot ord.
Thailand 2010. Den framgångsrike idrottsmannen Oskar semestrar med sin fru och sina två barn. Även om det på ytan ter det sig idylliskt är Oskar mer intresserad av barerna och nattlivet än av familjen. Men efter en särskilt blöt kväll går allt överstyr och han tvingas fatta ett helt livsavgörande beslut.
Många år efter det som hände i Visby 1997 dyker det upp mejl och sms med hotfulla meddelanden och bilder av gruppvåldtäkten. Männen är vuxna nu, lever vitt skilda liv, men måste träffas för att hindra att deras liv slås i spillror. Efter den första lögnen måste nu flera nya ta vid för att de ännu en gång ska gå fria.
OMDÖME:
Än så länge i mitt bokläsande har jag inte lyckats stöta på en renodlad thriller som lyckats få full poäng. Men som trissreklamen säger: plötsligt händer det! ”Den första lögnen” var sannerligen en riktigt stark thriller. Det är också en svensk kriminalroman, men en annorlunda sådan, då det i detta fall är offret och förövarna som får stå i centrum medan polisen endast spelar en ytterst ödmjuk biroll. Det är en deckare med ett budskap.
Det är, som Peter Harrysson skulle säga, olidligt spännande och verkligen smart skrivet. Karaktärerna både växer och faller och Josefin är den mest spännande. Hennes historia, resa och slutligen uppgörelse är både oväntad och självklar på samma gång. Hela romanen är väldigt trovärdig och trots att slutet är öppet är det fortfarande slagkraftigt och väcker eftertanke. Hur historien verkligen slutar är det upp till läsaren att bestämma, beroende på hur man har tolkat handlingen och karaktärerna i den. Sedan är det fascinerande hur författaren har lyckats få in fler historier i handlingen än man först trodde. Romanen är som en rysk docka, det finns historier i den stora historien. Alla karaktärer har sina egna problem, sina egna tankar och lösningar. I slutändan är alla huvudkaraktärer i sin egen berättelse som alla kretsar kring händelsen i Visby 1997. Många bottnar blir det, men aldrig rörigt.
Boken kretsar kring väldigt aktuella ämnen och alla romaner som behandlar våldtäkt öppnar alltid upp för heta diskussioner och frågor kring moral, och ”Den första lögnen” är inget undantag. Allting har en enkel lösning, men ingenting är enkelt. Är det rätt att hämnas? Hur många är man beredd att skada i processen? Och hur vet man när hämnden är uppnådd? Enkla frågor, men samtidigt väldigt svåra. Författaren är inte rädd för råa beskrivningar för att visa rättsväsendets orättvisor och det faktum att kvinnorna ofta får ta skulden när det gäller moralen kring sex. En riktigt stark debutroman!
