EN HELT VANLIG FAMILJ
Författare: Mattias Edvardsson
Antal sidor: 454
Första stycket: ”Inträngd i ett hörn reagerar jag på varje rörelse i ögonvrån. Minsta ljud får mig att rycka till. Sekunderna har saktat ner och står nästan stilla nu. Så vitt jag vet kan jag ha suttit här i fem minuter. Eller en timme. Lunds tingsrätt ligger mitt i stan, snett emot polishuset, ett stenkast från stationen. Alla som bor i Lund passerar tingsrätten med jämna mellanrum, men de flesta Lundabor lever hela sina liv utan att sätta en fot i domstolens lokaler. Tills alldeles nyligen gällde detta också mig.”
HANDLING:
De är en helt vanlig familj. Prästen Adam, juristen Ulrika och deras 19-åriga dotter Stella. De bor i en fin villaförort utanför Lund och på ytan tycks deras tillvaro perfekt. Men en dag raseras allt. Stella anklagas för mord och hamnar i häktet.
Kvar finns de förtvivlade föräldrarna som inte förstår vad som har hänt eller vad de ska ta sig till. De är båda beredda att göra allt för att hjälpa Stella, men frågan är bara om de egentligen känner sin dotter. Eller varandra.
OMDÖME:
Med en liknande känsla som Michelle Sacks "Hem ljugna hem", där en perfekt yta vid en närmare titt inte är så perfekt som den verkar, lyckas Edvardsson verkligen skapa en intressant roman med starka psykologiska inslag. Det är spännande in till benet, styrka och osäkerhet blandas och jag sitter som på nålar ända till sista sidan. Handlingen ges i tre delar och varje del är berättad av en familjemedlem: pappa Adam, dottern Stella och till sist mamma Ulrika. Varje perspektiv har sin egen prägel och vi får historien en liten bit i taget. Det finns en väldigt fin linje mellan rätt och fel, sanning och lögn och det är väldigt fascinerande ämnen som tas upp. Hur långt är vi beredda att gå för att skydda någon vi älskar? Hur väl kan man känna en annan människa? Vi får se hur livet kan ta snabba svängningar och hur det är att känna total hjälplöshet, för andra såväl som för sig själv.
Språket känns som en blandning mellan Fredrik Backman och Sharon Bolton. Det är väldigt snärtigt och klockrent och gestaltar en i grunden väldigt mörk framställning med en viss mängd humor. Det är sannerligen en konst att få läsaren att skratta på ena sidan, bara för att börja gråta på nästa. Allt som allt väldigt spännande, insiktsfullt och intressant, med ett väldigt starkt slut som gör att romanen håller till sista sidan. Det här var en psykologisk spänningsroman när den är som bäst.
