PÄRLAN SOM SPRÄNGDE SITT SKAL
Författare: Nadia Hashimi
Antal sidor: 475
Första stycket: ”Shahla stod utanför dörren, vår klargröna plåtdörr, som hade börjat rosta i kanterna. Hon sträckte på halsen. Parwin och jag kom runt hörnet, och jag såg lättnaden i hennes ögon. Vi fick inte komma för sent igen. Parwin kastade en blick på mig och så fortsatte vi i samma snabba takt som förut. Hade vi sprungit skulle vi ha dragit till oss för mycket oönskad uppmärksamhet, så vi gjorde så gott vi kunde. Gummisulor smällde mot vägen och drev upp dammiga rökpuffar. Kjolfållarna slog mot fotknölarna. Slöjan klibbade mot svettdropparna i pannan. Jag anade att det var likadant med Parwins slöja eftersom den ännu inte blåst bort. Fan ta dem. Det var deras fel! Pojkarna med sina fräcka flin och trasiga byxor. Det här var inte första gången som de sinkat oss.”
HANDLING:
Rahima lever i Kabul med sina systrar och deras oberäknelige och drogberoende far. Deras liv är hårt styrt eftersom de inte får vistas utomhus utan en manlig släkting. När fadern inte är tillgänglig kan de alltså inte gå till skolan eller handla mat. Deras enda möjlighet är att låta Rahima bli en bacha posh, det vill säga att hon klär sig som en ung pojke och kan ta ansvar för sina systrar. I samband med sin ökade frihet får Rahima höra historien om Shekiba, hennes gammelfaster, som periodvis också fick leva som man.
Men allt förändras när Rahima och hennes systrar hastigt gifts bort och Rahima blir fjärde hustru till Abdul Khaliq. Nu när hon vet vilken frihet männen har kan hon omöjligt anpassa sig till sitt nya liv.
OMDÖME:
Det här var en fantastisk bok! Hade jag haft ett högre betyg än 10 hade ”Pärlan som sprängde sitt skal” fått det! För det första är det otroligt bra skrivet och jag vill ta åt mig vartenda litet ord av denna fruktansvärda skildring av kvinnors verklighet i Afghanistan. En historia som i slutändan är lika fiktiv som den är sann. Shekiba och Rahima kanske inte har funnits på riktigt, men deras öden är desto verkligare. Det handlar om frihet, maktlöshet och mänsklighet. Systemet att klä ut flickor till pojkar, även kallade bacha posh, är lika sorgligt som det är absurt. Hela samhället vet att det förekommer men ändå accepteras det utan motstånd att en flicka beter sig som en pojke och får samma friheter, så länge hon har kort hår och bär byxor. Både Shekibas och Rahimas öden fångar mig med största möjliga uppmärksamhet och handlingen är lika spännande som den är hemsk. Som ett motstånd till alla restriktioner, misshandel och nedtryckande finns ett fåtal kvinnor som kämpar mot normerna och Rahimas moster Khala Shaima blir enligt mig bokens största hjältinna! Här kan man tala om en kvinna med krut i som vågar stå upp för sig själv och sina systerdöttrar och käftar emot åt både höger och vänster. På ett sätt blir det en fin balans mellan förtvivlan och hopp, instängdhet och frihet, accepterande och motstånd, vilket är en väldig tur för hade detta motstånd inte funnits hade jag nog inte klarat av att läsa ut boken.
Det var en roman som verkligen tog hårt på känslorna och det var så att hjärtat riktigt kokade på en del ställen. Tårarna rinner, pulsen ökar och jag känner med karaktärernas rädslor, hopplöshet och förnedring. Jag ser det som lärorikt att läsa om andra kulturer men trots att jag känner starka känslor är det samtidigt svårt att ta in att det faktiskt går till så här i andra länder. Att bli nedtryckt, oälskad, fängslad och misshandlad. Att inte få tycka, tänka eller säga vad man vill. Att inte ens få gå på gatan själv. Bara för att du är född till kvinna.
Det finns ingenting jag kan klaga på och jag har inte blivit så tagen av en roman sedan jag läste ”Matildas sista vals”. Detta i kombination med ett fantastiskt slut ger ”Pärlan som sprängde sitt skal” full pott. Bara för sakens skull kan vi låtsas att den får 10+!
