DE SISTA FLICKORNA
Författare: Riley Sager
Antal sidor: 368
Första stycket: ”Skogen hade klor och tänder. Taggarna och grenarna och stenarna klöste och stack henne när hon skrikande sprang genom den. Men hon stannade inte. Inte när vassa stenar skar in i fotsulorna. Inte när en gren snärtade till henne i ansiktet och blodet rann nerför kinden. Quincy kunde inte stanna. Om hon gjorde det skulle hon dö. Så hon fortsatte springa, fast en taggig ranka snodde sig runt hennes vrist och skar in i huden. Rankan sträcktes ut med ett knakande innan hon lyckades rycka sig loss. Hon kände inte om det gjorde ont. Hennes kropp var redan fylld av mer smärta än den kunde hantera.”
HANDLING:
Först var de tre. Media kallar dem ’De sista flickorna’ - Quincy, Sam, Lisa - den ökända gruppering som ingen vill ingå i. De är de ensamma överlevarna från tre skilda, skräckfilmsliknande massmord, förenade av det trauma de gått igenom.
Sen var de två. Men när Lisa dör under mystiska omständigheter och Sam dyker upp oannonserad vid hennes dörr måste Quincy erkänna för sig själv att hon egentligen inte vet någonting alls om de två andra Sista flickorna. Kan hon lita på dem?
Ska det sluta med att bara en av dem är kvar? En sak vet Quincy: Det är hon som står på tur att bli nästa offer.
OMDÖME:
Det här var mitt första möte med Riley Sager och det kommer definitivt inte bli mitt sista! ”De sista flickorna” är en riktigt spännande, psykologisk thriller med skräckinslag som verkligen träffar alla punkter. Det är väldigt mörkt, kusligt och obehagligt. Sådan där riktigt läskig läsning som tar sig innanför huden och inte passar den känslige läsaren. Handlingen framförs genom ett snyggt berättarperspektiv där vi får historien ur genom två röster: Quincy i förstaperson som ger handlingen i nutid och tillbakablickar i tredjeperson som visar den sanna händelsen från Pine Cottage. De kompletterar varandra väldigt bra och visar en liten bit i taget av sanningen till den chockande avslutningen. Alla twister var för mig helt oförutsägbara och jag hölls på sträckbänken fram till sista sidan.
Det är en historia som kommer väldigt nära läsaren inte bara genom sina väldigt grafiska beskrivningar utan också genom den tidlösa skräcken att livet kan ta slut när som helst. Det finns alltid någonting som skaver mellan raderna och det går inte att lita på någon. Ingenting är säkert och ingen är den de först utger sig för att vara. Upplösningen är inte tydligt förrän de sista sidorna och jag var bara tvungen att sträckläsa för nervernas skull. Det blir på något sätt en handling som är så verklig att den blir overklig, speciellt i dagens samhälle där den eviga rädslan för andra människor har resulterat i en stor försiktighet i folksamlingar och en stor beredskap i ödsliga och utsatta situationer. Riktigt bra skrivet och jag ser fram emot fler mästerverk av Sager.
