HIMMELSDALEN
Författare: Marie Hermanson
Antal sidor: 388
Första stycket: ”När Daniel fick brevet trodde han först att det kom från Helvetet. Det var ett tjockt kuvert av gulaktigt, grovfibrigt papper. Det fanns ingen avsändare, men Daniels namn och adress var skrivna med den slarviga, nästan oläsliga versaltextning som kännetecknade hans brors handstil. Som om raderna nedkastats i stor brådska.”
HANDLING:
Dalen mellan bergen i Schweiz är ett paradis på jorden. Eller åtminstone ett paradis för människor med vissa psykiska åkommor, som behöver vila upp sig i lugn miljö med hög luft, god mat och professionell omvårdnad. Så ser det i alla fall ut. Men varför är det då så förtvivlat svårt att ta sig därifrån? Och vad har alla patienter gjort för att ta sig dit? Svenske Daniel kommer till Himmelsdalen för att besöka sin tvillingbror Max. Max vill be honom om en tjänst: att byta plats med honom så att han hinner ordna upp lite privata affärer. Daniel ger med sig, och Max ger sig av.
Men kommer inte tillbaka. Daniel förstår att Max är mycket mer manipulativ och farlig än han någonsin har trott. Och det värsta är: så är alla andra i Himmelsdalen också. Den öppna friska dalen är ett fängelse för riktigt sjuka människor, farliga både för sig själva och omvärlden. Och personalen kan han naturligtvis inte övertyga om att han inte är han utan att han är sin bror.
OMDÖME:
”Himmelsdalen” var min första upplevelse av Marie Hermanson och jag blev definitivt inte besviken. Författaren har en stor känsla för stämningar och framför det med ett målande språk som ofta tar sin inspiration från naturen. Vi får sedan följa en handling som sakta men säkert byggs upp i spänning med en krypande känsla och det är här som bokens verkliga styrka ligger: att skapa obehag i det enkla och vardagliga, det som borde vara vanligt visar sig vara någonting annat. Karaktärsmässigt känner jag att Daniel egentligen är den enda som får utrymme, alla andra finns mest som statister, men det fungerar i alla fall. För trots att allting i slutändan känns lite orealistiskt och konstruerat fungerar det istället som science fiction. Författaren tänjer på gränsen mellan mardröm och verklighet och ”Himmelsdalen” blir ett förvrängt men ändå igenkännligt porträtt av vårt eget nutida samhälle. Det är en väldigt obehaglig men ändå intressant framställning av det mänskliga psyket.
Jag tycker också att boken håller väldigt bra, men den faller lite mot slutet. Det var nog den snabbaste upplösning jag någonsin läst och allting avgjordes på bara tio sidor. Trots att slutet som det ser ut ändå ger en viss form av lättnad och behagligt avslut tycker jag ändå att det hade varit bättre om den fått sluta i obehag och ovisshet. Vissa böcker slutar mitt i när de egentligen borde utvecklat mer, och vissa böcker utvecklar lite för mycket när de egentligen borde slutat mitt i. ”Himmelsdalen” hamnar i den andra kategorin, men det är ändå inte en aspekt som drar ner alltför mycket på betyget. Det var en väldigt intressant och spännande roman och jag ser fram emot mer av Hermanson i framtiden.