HÖSTDÅD
Författare: Anders de la Motte
Antal sidor: 419
Första stycket: ”Vattnet började sin resa i mörkret någonstans djupt nere i åsen. Sprang fram ur en underjordisk källa med sådant tryck att det pressades uppåt, tvingade sig meter efter meter genom berg, lera och morän. Åsen var över tvåhundra meter hög och utan människans hjälp hade vattnet så småningom tappat fart. Vänt nedåt, letat sig ut mellan rötterna till lövskogarna som täckte sluttningarna och slutat som en bäck i någon av de branta raviner som skar genom åsens sidor. Men i början av nittonhundratalet togs det upp en stenbrott mitt uppe på åsen. Diabas och amfibolit; svarta, hårda bergarter som passade bra till gravstenar.”
HANDLING:
En sensommarkväll 1990 tältar fem barndomsvänner vid sitt hemliga badställe, ett nedlagt stenbrott på en skånsk ås. Nyss har de tagit studenten och vuxenlivet väntar runt hörnet. Stämningen är därför upprymd, men också vemodig eftersom vännerna inser att den här kvällen innebär ett farväl både till ungdomstiden och till varandra. På mer än ett sätt ska det visa sig för när morgonen gryr och det första höstregnet fallit flyter det en kropp i stenbrottets mörka vatten. En tragisk olycka fastslår polisutredningen, men alla är inte övertygade.
I tjugosju år förblir händelsen ett sår i bygden, en konflikt som stilla bidar sin tid. Och när den gamle polischefen ersätts av Anna Vesper, en nyinflyttad mordutredare från Stockholm, börjar dunkla krafter sättas rörelse. Snart har Anna inget val. Hon måste ignorera alla varningar och öppna ärendet från hösten 1990. Hösten få säger sig minnas men som ändå aldrig blivit glömd.
OMDÖME:
Jag har länge velat läsa Anders de la Motte och tänker definitivt fortsätta efter att ha läst ”Höstdåd”. Den kombinerar allt det bästa från ”Hetta” av Jane Harper och ”Toner i natten” av Jojo Moyes i en lågmäld men ändå fint balanserad thrillerdeckare. Miljöbeskrivningarna är fina och både karaktärer och händelser skildras med stort djup och en stor omtanke och det är i slutändan de levande miljöerna och de trovärdiga karaktärerna som ger ett större intresse än bara en ren deckare. Tempot är ganska långsamt men fortfarande puttrande och förstärks av småstadsmentaliteten som går att finna i den Skånska glesbygden. Det är en väldigt suggestiv berättelse om ett mord som skiftar mellan nutid och dåtid, men också en historia om människor och hur de är beroende av varandra i ett samhälle där alla känner alla och vet allting. Handlingen mynnar sedan ut i en ganska snabb upplösning som ändå passar väldigt bra och blir en fin kontrast till den annars långsamma handlingen.
Det enda jag inte tycker om är Anna Vespers inre dialoger med sin döda exman. De känns väldigt malplacerade och tillför egentligen ingenting. Över huvud taget känns sidospåret om Annas bakgrund ganska onödigt. Jag kan tänka mig att de ska fungera som någon slags ventilation till den puttrande mordhistorien och ett sätt för Anna att tackla det faktum att hon kastas in i ett samhälle där ingen tycker att hon passar in. Hon kan inte prata med någon annan än sig själv om sina problem och då får hon istället djupdyka i sina tankar. Jag kan förstå författarens tanke, men jag tycker inte riktigt om det. Annars en väldigt stark roman som väckt mitt intresse för Motte.
