HUNDRAETTÅRINGEN SOM TÄNKTE ATT HAN TÄNKTE FÖR MYCKET
Författare: Jonas Jonasson
Antal sidor: 434
Första stycket: ”En lyxtillvaro på en paradisö borde göra vem som helst nöjd. Men Allan Karlsson hade aldrig varit vem som helst och han hade under sitt hundraförsta levnadsår inga planer på att bli det. Under en period var det tillfredställande att bara sitta still i en solstol under ett parasoll och få drinkar i olika färger serverade på order. Speciellt när bäste och ende kamraten, den obotlige småtjuven Julius Jonsson, satt intill.”
HANDLING:
Allan sitter med vännen Julius på Bali och har nästan lika långtråkigt som strax innan han klev ut genom sitt fönster på hundraårsdagen ett år tidigare. Nu väntar ny födelsedag. Julius bestämmer sig för att fira sin vän med en luftballongfärd. Allan föreslår att de i så fall tar med sig något att dricka, ifall det skulle bli stiltje där uppe i luften.
Det som följer är allt utom stiltje. Vinden och omständigheterna tar vännerna på en resa genom all världens galenskap. I centrum för den står kärnvapenkapprustning, tuppfäktning världsledare emellan, dumhet och argan list. Längs vägen avverkas Kim Jong-un, Donald Trump, Vladimir Putin, Angela Merkel och en svensk utrikesminister som undrar om allt det här händer på riktigt.
OMDÖME:
Jonasson är en favorit sedan tidigare. Liksom Fredrik Backman är det en författare som man alltid kan lita på. Det kanske skiljer sig lite hit och dit, den ena är kanske lite bättre än den andra, men det är alltid väldigt bra. ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” är enligt mig fortfarande Jonassons bästa, men ”Hundraettåringen som tänkte att han tänkte för mycket” hamnar inte långt därefter. Likt tidigare böcker är det ofattbart men ändå verklighetstroget. En ’det ena leder till det andra’-historia som både berör och upprör. I denna behandlas tunga ämnen så som världspolitik ur ett folkligt och lättförståeligt perspektiv vilket också är en av författarens styrkor. Han kan ta tunga ämnen och göra dem enkla, han kan bena ut svåra världsfrågor till sin simplaste kärna och argumentera för komplicerade begrepp med lättillgängliga ord. Även språket är lika följsamt som vanligt och blandar komiska inslag med allvar, rädsla och död. Likt Backman kan Jonasson få en att skratta hejdlöst ena sidan, för att på nästa sida tappa andan och börja gråta.
Lika vass som ”Hundraåringen” är den inte, mest på grund av att det stundtals blir lite för rörigt. Att behöva gå tillbaka och läsa om sidor för att greppa situationen är inte det bästa enligt min mening och tillräckligt störande för att påverka betyget. Men allt som allt är det en underbar resa att följa och Allan Karlsson som karaktär är också någon som ständigt växer för mig. Han är fullständigt underbar och hans inställning till livet är någonting som jag inte bara tänker på i min vardag, utan som faktiskt också har underlättat mitt eget liv i praktiken. ”Det är som det är och det blir som det blir i alla fall.” Jag hoppas innerligt att det kommer fler böcker av Jonasson, om Allan Karlsson.
