STALKER
Författare: Lars Kepler
Antal sidor: 603
Första stycket: ”Det var inte förrän den första kroppen hittades som man tog filmen på allvar. En länk till ett videoklipp på YouTube hade skickats till Rikskriminalpolisens allmänna e-postadress. Brevet saknade text och avsändaren var omöjlig att spåra. Kansliets sekreterare gjorde sitt arbete, följde länken, tittade på filmen, antog att det rörde sig om ett svårbegripligt skämt, men diarieförde ändå allt.”
HANDLING:
Ett filmklipp skickas till Rikskriminalpolisen. Någon har stått i trädgården och smygfilmat en kvinna genom fönstret. Nästa dag hittas hon död till följd av bestialiska skär- och sticksår. En ny film kommer till polisen, men det finns ingen möjlighet att identifiera kvinnan innan tiden rinner ut. Maken som hittar henne mördad blir så traumatiserad att han städar hela huset och bäddar ner henne i sängen. Han kan ha sett något avgörande, men hans akuta chocktillstånd hindrar polisen från att genomföra sina förhör. Psykiatrikern Erik Maria Bark kallas in för att hypnotisera honom – men det mannen berättar i den djupa transen får Erik att börja ljuga för polisen.
Om lamporna är tända kan en stalkers se dig utifrån, men om lamporna är släckta kan du inte se en stalker som redan är inne.
OMDÖME:
Jag har tyckt om Lars Kepler ända sedan första boken i serien om Joona Linna. Det är fortfarande spännande, grafiskt och blodigt. Stämningarna är närapå fantastiska och leder till att du får se dig omkring en sista gång i huset innan du går och lägger dig när du läst den femte boken ”Stalker”. Som sagt i tidigare recensioner ska Kepler inte läsas som fakta utan som ren fiktion, men trots ett fortsatt högt underhållningsvärde är det alldeles för mycket som jag ifrågasätter i denna del av serien. Det finns en viss typ av böcker som man måste kunna svälja en del logik och argument för att kunna uppskatta, och ”Stalker” hamnar farligt nära gränsen.
Jag kan acceptera Joona Linna som superhjälte, som vet allt och kan allt bättre än alla andra, överlag är han en riktigt cool snubbe som kombinerar allt det bästa mellan Rambo, Sherlock Holmes och Mark Levengood. Men tyvärr känns alltför mycket alltför långsökt och det är fler än ett ställe där jag frågar mig själv: ”Hur i helvete tänkte författaren här?!” Det blir alldeles för rörigt, alldeles för konstigt, alldeles för ologiskt. Det är en deckare som är så fullproppad med sinnessjuk action att det börjar likna fantasy. Kanske låter som en annars spännande böjning på genre, men det fungerar inte riktigt. Det blir för mycket, och det känns som om författaren har förlorat sig själv i tumultet. Det var fortfarande en rysligt bra deckare med högt underhållningsvärde, men jag hoppas Kepler kan hitta tillbaka till sin rätta glans igen i följande böcker i serien.
