TISDAGARNA MED MORRIE
Författare: Mitch Albom
Antal sidor: 183
Första stycket: ”Den sista kursen i min gamle professors liv ägde rum en gång i veckan i hans hem, vid fönstret i arbetsrummet där han kunde titta på en liten hibiskus som fällde sina skära kronblad. Kursen hölls på tisdagar. Den började efter frukosten. Ämnet var Livets Mening. Undervisningen byggde på erfarenhet. Inga betyg sattes men det förekom muntliga förhör varje vecka. Studenten väntades svara på frågor och även ställa egna frågor. Han ombads också att utföra fysiska uppgifter då och då som att lyfta professorns huvud till ett bekvämt läge på kudden eller sätta glasögonen på hans näsa. En kyss på kinden till avsked gav extra poäng.”
HANDLING:
Morrie Schwartz var Mitch Alboms favoritprofessor, hans mentor och vän. På examensdagen lovar Mitch att hålla kontakten men det dröjer tjugo år innan han hör av sig. Av en händelse får han se sin gamle sociologiprofessor på teve; Morrie har drabbats av en nervsjukdom som långsamt förlamar hans kropp men inte hans sinnes briljans och inte hans lust att leva ända till slutet. Mitch beslutar sig för att besöka Morrie varje tisdag - precis som under studieåren. De samtalar om kärlek, äktenskap, känslor, förlåtelse, saknad och död. Deras pånyttfödda vänskap blir till en sista föreläsning fylld av visdom och erfarenhet, en lektion i konsten att leva.
OMDÖME:
”Tisdagarna med Morrie” är en sådan där bok som jag tänkt läsa länge men som bara blivit stående i bokhyllan. Men rätt som det är känns tiden rätt och nu är jag en av väldigt många som läst den. Dock vet jag inte om jag riktigt håller med om storheten som framkommer i recensionerna. Det är väldigt finstämt och vackert med en stark livsfilosofisk bakgrund. Fina formuleringar uppmanar till att leva i nuet, känna kärlek och uppskatta alla livets småsaker. Det blir som ett enda CARPE DIEM i stora bokstäver. Små stunder rör mig till tårar och det är i slutändan dessa små saker som ger boken djup och mening, snarare än de stora livsfrågorna och filosofin. Till exempel Morries jämförelse att bli gammal som att bli barn på nytt, Mitch’s fru som sjunger för Morrie när han ber henne trots att hon annars aldrig vågar, och Mitch envishet att ständigt köpa med sig mat till sitt besök hos Morrie trots att han mycket väl vet att Morrie inte kan äta det. Det är så väldigt fint, absurt, oväntat, självklart, verkligt – allt som allt väldigt mänskligt.
Men någonstans blir allting lite för tillrättalagt, närapå klyschigt som gränsar till floskler. En slags mindfullness som är överskuggad av så mycket amerikansk melankoli att alla konturer suddas ut och lämnar en otydlig bild av någonting som verkar lite för perfekt och ”on the nose”. Således blir den lite för ojämn. Jag pendlar mellan att gråta i de känslosamma stunderna där allting är så mänskligt och verkligt, bara för att i nästa stund sucka åt allt som är så otroligt självklart och upprepande i stil med att man ska ”ta sig tid att stanna och lukta på rosorna”. En i grunden trevlig liten bok med några få ljuspunkter, men jag förstår inte riktigt den positiva hysterin.
