VI KOM ÖVER HAVET
Författare: Julie Otsuka
Antal sidor: 171
Första stycket: ”På båten var de flesta av oss oskulder. Vi hade långt svart hår och platta breda fötter och vi var inte särskilt långa. Några av oss hade inte ätit någonting annat än rissoppa som små och hade därför lätt krokiga ben, och några av oss var bara fjorton år gamla och själva fortfarande småflickor. Några av oss kom från stan och hade eleganta stadskläder, men många fler av oss kom från landet, och på båten hade vi på oss samma gamla kimonor som vi hade haft i många år – urblekta och ärvda från våra systrar, lappade och omfärgade flera gånger. Några av oss kom från bergen och hade aldrig förr sett havet annat än på bild, och några av oss var döttrar till fiskare och hade vistats vid havet hela våra liv.”
HANDLING:
1919. Ett fartyg är på väg över Stilla havet. Nere i dunklet på mellandäck trängs en grupp unga japanska kvinnor på rangliga metallbritsar. Deras koffertar är packade med allt som behövs för det nya livet på andra sidan havet: sidenkimonor för bröllopsnatten, kalligrafipenslar och rispapper för breven hem, små Buddhafigurer av mässing till lycka och beskydd. I händerna håller de foton och brev från sina blivande makar, främlingarna som lovat att möta dem på kajen i San Francisco.
Kvinnorna drömmer om framtiden. Men framme i det nya landet väntar män de inte känner igen från fotografierna, umbäranden de inte har kunnat föreställa sig och en kultur som de kämpar för att förstå sig på.
OMDÖME:
Det här var en väldigt intressant liten bok. Den behandlar en del av historien som jag inte vet så mycket om, även om jag har viss förkunskap om vad som hände den japanska befolkningen i USA under kriget. Men dessa postorderbrudar var ett nytt kapitel för mig. Trots väldigt få sidor är det både finstämt och gripande. Det är skrivet med ett väldigt annorlunda skrivsätt som sätter tonen redan i första stycket, med en väldigt flytande berättarröst som är både med i historien och samtidigt vid sidan av den. Genom att använda pronomenet ’vi’ innefattar berättarrösten både japanskorna och alla människor runt omkring. Stundvis är det väldigt känslosamt och som helhet skulle jag nästan vilja likna romanen vid en enda, lång dikt. Det är övergripande och individuellt på samma gång, lika mycket närhet som distans, lika mycket känslor som återhållsamhet. Mycket består av ögonblicksbilder som är över redan på nästa sida och någonstans där börjar jag också tvivla lite på romanens förmåga att engagera.
Det blir lite för kortfattat, mycket börjar lika abrupt som det slutar och ofta känns det som om det liksom slutar mitt i historien. Någonstans anammar boken en fin balansgång mellan att ge läsaren en önskan om att boken var längre och gick djupare, men samtidigt vara glad över att den tar slut ganska snabbt med tanke på det väldigt speciella, och ibland lite för upprepande, skrivspråket. Om något känns det som om ”Vi kom över havet” öppnar upp för intresse att läsa mer om denna tid av historien. Denna lilla roman ger en kraftfull överblick, en slags försmak, och om inte annat var den väldigt intressant att läsa på många olika sätt, speciellt utifrån det väldigt unika skriftspråket som man inte stöter på ofta.
