BLACKMOORE
Författare: Julianne Donaldson
Antal sidor: 282
Första stycket: ”Trädlärkan sjunger av hjärtesorg. Svalan kvillrar i kapplöpningens tvåtonsrytm. Och koltrastens drill berättar om hemkomsten.”
HANDLING:
Kate Worthington känner sig själv och vet att hon aldrig kommer att gifta sig. Hon är rastlös och drömmer om att resa till Indien, mest för att komma ifrån sin trångsynta familj. Men det här är England på 1820-talet och det är inte lätt för en kvinna att resa ensam runt jorden. Kates mamma bestämmer att hon ska få resa om hon först får tre män att fria till henne.
Kate åker till Blackmoore med ambitionen att snabbt förvrida huvudet på tre män och tacka nej till deras frierier. Men i Blackmoores vackra omgivningar blir inget som Kate har tänkt sig. Kanske är den man hon bestämt sig för att avvisa i själva verket den som skulle kunna göra henne fri?
OMDÖME:
Ibland kan det vara skönt att koppla av med en bok som inte kräver så mycket tankekraft, en historisk kärlekssaga till exempel. Men trots att ”Blackmoore” hamnar inom denna kategori tycker jag att den tar sig lite utanför boxen. Jag behöver inte läsa många sidor för att få en känsla av ”Jane Eyre”: det är lite dunkelt och mörkt, ensliga hedar och kalla vindar. Det är en skön motsats till de gröna kullar och sommarvindar som ofta kommer med romantiska romaner. Kate tycker jag är en stark huvudperson och ju mer jag läser desto mer tycker jag hon påminner mycket om mig själv. Hennes musikalitet, självsäkerhet, äventyrslystnad och intresse för fåglar är alla egenskaper som vi delar.
Språket är väldigt följsamt och dialogerna är trovärdiga. Och i slutändan tycker jag också att kärleken är väldigt trovärdig. Den blir en slags omskrivning av Romeo och Julia och känns inte alls lika klyschigt som ett romantiskt drama ofta är. Det är förbjuden kärlek som växer fram över tid (inte alls suckig kärlek som alltid ligger och puttrar) och i slutet vet jag faktiskt inte om de förälskade verkligen får varandra eller inte. Det är inte förrän på de sista sidorna som upplösningen kommer och jag tycker att författaren knyter ihop det väldigt bra. Det var en historisk kärlekshistoria med många överraskningar, uppfriskande miljöskildringar och starka karaktärer. Och jag skulle säga att den passar väldigt bra både till dem som tycker om gulliga kärlekssagor, och vi som vill ha lite mer.
Om jag ska peta och leta fel tycker jag att Kates mor ibland blir lite för mycket. Hon framstår nästan som karikatyrisk och jag tror att den tänkta ”onda styvmors”-personligheten hade kunnat bli tydlig även utan alla överdrifter. Men detta är petitesser. Jag tyckte boken var väldigt bra och den tog slut alldeles för fort. Nu ser jag fram emot att läsa mer av Julianne Donaldson.
