EN MORS BEKÄNNELSE
Författare: Kelly Rimmer
Antal sidor: 349
Första stycket: ”I regel försöker man undvika att prata om det som hände. Till och med när den verbala akrobatiken misslyckats och saken kommer upp i alla fall håller man sig inom det mycket avgränsade ämnet varningstecken, i synnerhet varningstecken som jag av någon anledning missade.”
HANDLING:
Olivia och David skulle kunna vara det perfekta paret. När deras dotter Zoe föds är lyckan fullkomlig. Men Olivia har blåmärken och drar sig undan från vännerna. Den som står dem närmast är Davids mamma Ivy, men hon vägrar att se tecknen på att allt inte står rätt till.
När David tar livet av sig slås båda kvinnornas liv i spillror. Olivia försöker efter hand anpassa sig till sitt nya liv. Hon ska gå tillbaka till jobbet och skaffa en dagisplats åt Zoe. Men varför tittar alla så konstigt på henne när hon är ute med barnvagnen?
OMDÖME:
”En mors bekännelse” var den första bok jag läst av Kelly Rimmer, men det lär inte bli den sista. Detta var en fantastisk roman! I slutändan är det en väldigt gripande historia om misshandel, rädsla och att ta tillbaka sitt liv. Vi får följa handlingen genom två starka kvinnoporträtt. Olivia och Ivy är väldigt olika, så är också deras åsikt om David, och det är någonstans mellan dessa två upplevelser som Davids rätta person blir synlig. Allt handlar i slutändan om perspektiv och David representeras som både människa och monster. Karaktärerna i sig är väldigt trovärdiga och trots att det växer fram ett starkt ogillande för Ivy och hennes envisa ståndpunkt att alltid försvara David som sin ”lilla pojke”, trots att hon vet att han misshandlar sin fru, kan jag fortfarande förstå henne. Det ligger ett visst mått av psykologi över handlingen och empatin för Olivia är starkt. Det är riktigt obehagligt och gång på gång känns det i hela kroppen. Allt känns väldigt äkta och det riktigt smärtar när jag tänker på att detta faktiskt är ett ständigt aktuellt ämne. Man kan ha svårt att förstå varför en kvinna som blir misshandlad av sin man inte bara ger sig av och lämnar honom, men efter att ha läst ”En mors bekännelse” förstår man att det inte alltid är så lätt som man kan tro.
Det är riktigt spännande och jag får hela tiden små ledtrådar som mynnar ut i ett sorgligt, men samtidigt underbart slut. Jag blir riktigt arg, jag gråter och jag suckar högt av hjälplöshet, men det är just detta som skiljer bra romaner från fantastiska romaner. Jag vill känna ilska, glädje, sorg och frustration. Och ”En mors bekännelse” var en roman som verkligen kändes. Fantastisk bok som får full pott!
