ENSAMHETENS SPRÅK
Författare: Jan-Philipp Sendker
Antal sidor: 373
Första stycket: ”Jag har hamnat i helvetet. Man jag är inte själv skuld till det. Felet är inte mitt. Jag måste ha gått vilse. Det finns ingen annan förklaring. Någonstans i livets labyrint har jag utan att märka det tagit fel väg. Brast för en gångs skull i uppmärksamhet. Gick till vänster i stället för till höger. Eller tvärtom. Jag såg ingen skylt, ingenting som hade kunnat varna mig. Jag fortsatte bara utan att stanna. Precis som jag alltid har gjort i hela mitt liv. Vidare. Alltid vidare.”
HANDLING:
Kärleken till den kinesiska flickvännen Christine har fått Paul att glömma sorgen över den döde sonen, och hans trivs allt bättre med sitt liv i Hongkong. Men en dag får Christine ett brev från sin bror som leder dem in på farliga vägar. Brodern berättar att hans lilla by utanför Shanghai har drabbats av en mystisk sjukdom och ber om deras hjälp. När Paul och Christine kommer dit upptäcker de en miljökatastrof som ingen vill ta ansvar för.
Det kinesiska samhället präglas av cynism, maktmissbruk och korruption, men Paul är fast besluten att ta upp kampen för rättvisa, trots faran både för relationen till Christine och hans eget liv.
OMDÖME:
Sendker är en favoritförfattare sedan tidigare. Hans roman ”Konsten att höra hjärtslag” hör till min absoluta topplista. Jag har också läst ”Viskande skuggor” som tar hans författarskap närmare nutiden och ger ett modernt porträtt av dagens Kina. Personligen tycker jag att han gick lite vilse i den, men nu börjar han hitta hem igen. ”Ensamhetens språk” är fortsättningen vi får fortsatt följa Paul och Christine samtidigt som vi får en rejäl dos av kinesisk kultur. Vi får en insyn i den pågående diktaturen och rädslan som kommer med den. Det är främmande att tänka på hur vissa människor faktiskt lever i detta nu parallellt med oss själva. Att det finns människor som konstant måste tänka på vad de säger, gör och skriver. Var de går, med vem och hur länge. Hur de pratar, klär sig och rör sig. Att det finns människor som aldrig känner sig säkra. Det märks att författaren gjort gedigen research och jag blir både arg och rädd.
Kärleken mellan Paul och Christine får stå som en motsats till allt det hemska, och trots att jag tycker den är lite annorlunda är den fortfarande väldigt vacker. På ett sätt pratar de med varandra som om de vore främlingar, men de känner fortfarande varandra bättre än de känner sig själva. Det är också tack vare denna relation som ”Ensamhetens språk” blir lika mycket av en kärlekshistoria som det är en spänningsroman. En bra blandning som denna gång har lite bättre balans än i ”Viskande skuggor” där jag tyckte intriger och korruption tog lite väl stor plats.
Språket är som alltid väldigt flytande och poetiskt. Vi får se handlingen ur både nutid och dåtid och lär på detta sätt också känna karaktärerna, deras uppväxt och de oroligheter som rådde under tiden. Sendker är duktig på att skapa empati för en karaktär, trots att de kanske inte säger så mycket (ett exempel är Christines bror). Det är istället genom deras historia och bakgrund som vi lär känna dem, och efter hand känner med dem. Vi bryr oss om vad som händer med dem och trots att slutet på ett sätt är väldigt sorgligt är det fortfarande väldigt fint. Ska jag klaga tycker jag att upplösningen kom lite väl fort (värt att påpeka är att detta är samma kritik jag gav ”Viskande skuggor”). Det går från fruktansvärt problem på ena sidan till att problemet har löst sig på andra sidan och sedan förklaras det hur det gick till på efterföljande sidor. Det är väl bara ett sätt att bygga upp en roman på, men jag tror jag föredrar när handlingen flyter på i jämt tempo, snarare än att hackas av mitt i upplösningen och sedan mynna ut i slutet. För att sammanfatta var ”Ensamhetens språk” bättre än ”Viskande skuggor”, men inte lika bra som ”Konsten att höra hjärtslag”.
