JAG HETER INTE MIRIAM
Författare: Majgull Axelsson
Antal sidor: 451
Första stycket: ”Fortfarande är det natt, ändå skiner solen. Nässjö vilar stilla under den klarblå himlen. Ingen vind viskar i Stadsparkens björnar, ingen motor brummar längs Rådhusgatan, inget tåg susar mot järnvägsstationen. Det är så tyst att en ensam duva, som med gungande steg skyndar över Stora Torget, plötsligt hejdar sig och lyssnar till detta märkvärdiga. Han står absolut orörlig med huvudet lite på sned, vaksamt väntande, men får sedan syn på ett halvt korvbröd en bit bort och glömmer hela saken, sätter hastigt sin ena röda fot framför den andra och kilar dit, ordlöst lycklig över det skrovmål som väntar. Inte för att han är särskilt hungrig. Ingen är särskilt hungrig i Nässjö numera, inte ens fåglarna och råttorna. Här finns mat så att det räcker till alla.”
HANDLING:
När familjen samlas runt Miriams säng för att fira hennes 85-årsdag tror de att hon blivit dement. Varför påstår hon annars att hon inte heter det alla vet att hon faktiskt heter? Sanningen bakom tatueringen på Miriams arm, om hur hon blev Miriam, börjar så sakta komma fram och det är en helt annan berättelse än familjen väntar sig.
OMDÖME:
Att läsa om förintelsen är alltid någonting man gör med stort hjärta, trots att man i förhand vet att det kommer bli hemskt. I ”Jag heter inte Miriam” får vi se kriget ur främst romernas perspektiv (en tidigare ganska glömd historia så det varit mycket fokus på judarna och deras öden). Miriam är en karaktär som vinner mycket empati och det är främst hennes tankegångar och minnen som vi får följa. Genom dem får vi se en helt ny sida av kriget som visar tiden inne i lägren där det inte bara råder hjälpsamhet och hopp, utan också rivalitet, hat och slagsmål, inte bara mellan fångar och soldater utan också fångarna emellan. Det var vanligt att fångarna hjälpte varandra, delade med sig och höll varandra vid liv, men det var minst lika vanligt att man förrådde, pekade ut, stal och fryste ut. Det var ett helvete inte bara att överleva tyskarna, utan också sina medfångar.
Språket är väldigt psykologiskt, förklarande och utförligt. Vi får inte bara veta att en person är arg, ledsen eller rädd utan också varför. Miriams känslor under tiden efter frigörelsen är inte bara glädje och hopp, utan också ilska, rädsla och förakt. Vi får som en inblick i hennes tankar som förklarar hur det är att känna sig fri, men inte hemma, vid liv, men inte levande. Denna tid i hennes senare liv knyts ihop med tillbakablickar från krigstiden och mynnar ut i ett vackert slut. Allt som allt är det en väldigt välgjord och trovärdig roman som använder Miriam som fiktiv karaktär för att berätta om de många liv som förstördes under krigstiden, den här gången mest ur romernas perspektiv.
Boken når dock inte upp i toppbetyg. Börjar jag jämföra med andra böcker inom genren tappar den på några detaljer. Det är lite segt i början innan berättelsen kommer igång och trots att det är väldigt bra skrivet är det ganska tungläst. Inte bara för att ämnet hon skriver om är tungt, utan själva texten verkar tung. Man får en lite mättad känsla efter ett tag och det är ingenting man sträckläser. Kanske är detta en bieffekt av det faktum att boken är väldigt psykologiskt lagd. Många tankegångar och känslor leder till många intryck och efter hand blir det mycket att ta in. Andra böcker som behandlar andra världskriget kan vara svåra att sträckläsa också, men då för att innehållet är så hemskt. Det brukar vara skildringarna, snarare än texten i sig, som är för tunga att ta in för mycket av. ”Jag heter inte Miriam” var inte den mest grafiska bok jag läst om förintelsen, trots att den ändå väcker starka känslor, men den var definitivt läsvärd och tillhör bland de bättre böcker om förintelsen som jag läst.
