FLYTTEN TILL CORNWALL
Författare: Liz Fenwick
Antal sidor: 365
Första stycket: ”Klockan var nästan elva och Maddie hade suttit bakom ratten i mer än åtta timmar. Hon gäspade och spärrade upp ögonen. När hon närmade sig ännu en skymd kurva saktade hon in. Månskenet fick siluetterna av vridna träd att avteckna sig mot himlen. Deras plågade former steg upp från häckarna och bildade en tunnel. Den verkade sluta sig omkring dem. En rysning löpte längs ryggraden. Motorn hackade.”
HANDLING:
38-åriga konstnären Maddie Hollis blir änka samtidigt som hon ärver ett hus i Cornwall efter en kvinna hon inte känner. I alla fall tror Maddie inte det. Hon beslutar sig för att ta vara på arvet och bryter upp från London i förhoppning om att flytten till Cornwall ska ge henne och hennes tonåriga styvdotter Hannah en ny start i livet.
Trevenen, som huset heter, är en otrolig vacker men förfallen byggnad med urgamla anor som är i stort behov av renovering. Problemet är bara att Maddie inte har några pengar, eftersom hon inte kunnat måla under lång tid då hon vårdat sin man i hemmet. Medan Hannah bara gör livet surt för dem båda och drömmer om att få flytta tillbaka till London så fort som möjligt, börjar Maddie intressera sig för Trevenen. Hon hittar foton och ett gammalt släktträd och hon upptäcker generationer av tidigare husägare, kvinnor som hon känner sig besläktad med.
Har husets tidigare ägarinna, Daphne Peventon någon anknytning till Maddies eget liv?
OMDÖME:
Det här var en bok som kändes väldigt lik ”Toner i natten” av Jojo Moyes: en ensamstående mamma med en tonårsdotter som lämnar storstaden för ett renoveringsprojekt på landet, dottern längtar hem och en snygg manlig granne hjälper till med renoveringen osv. Det var också lite samma känsla jag fick när jag läste texten på baksidan av ”Flytten till Cornwall”, jag förväntade mig en feel good-roman med spännande inslag. När det gäller denna typ av genre vet jag också sedan tidigare att lite gullgull och trams hör till, men detta var tyvärr någonting i hästväg…
Det är inte ofta jag läser en bok som jag egentligen inte vill läsa ut (det går lite emot mina principer att påbörja en bok och sedan inte läsa ut den) men med denna fick jag verkligen anstränga mig för att läsa till sista sidan. ”Flytten till Cornwall” var väldigt tramsig och dialogerna är inte trovärdiga någonstans och är snudd på riktigt töntiga. Gång på gång skriker jag i mitt inre att vuxna människor pratar inte så här med varandra! Även karaktärerna är platta och extremt stereotypiska och dottern är fullständigt knäpp. De flesta tonåringar lider av humörsvängningar och rebelliska utbrott, men det här är någonting som kan klassas med en egen typ av bokstavskombination. Handlingen är riktigt tråkig och när sista sidan äntligen är läst har det inte hänt någonting över huvud taget. Faktum är att de enda gångerna det faktiskt händer någonting är när scener och platser ändras så fort att jag inte vet vem som gör vad och var och varför. Till en början suckar jag högt och lever på hoppet att boken kanske tar sig i slutet, men i slutändan sitter jag och skrattar åt att det är så dåligt.
Det känns hemskt att säga det men jag har svårt att hitta någonting alls som jag ser som positivt med ”Flytten till Cornwall”. Ska jag ge den några poäng är det för att det i början skildras ganska fina miljöer och landskap. Den brittiska landsbygden är ju aldrig fel att fantisera om, men det är nog allt. Kanske får den en liten extrapoäng för alla goda skratt som den skapade (trots att de skratten kanske inte riktigt var vad författaren hade i åtanke när hon skrev boken, men det är ju alltid kul att skratta tänker jag).
Det sägs att det alltid är roligare att kritisera än att berömma och det kanske är sant, men allt jag tycker om denna bok är smärtsam sanning och ingen överdrift någonstans. Jag tycker tyvärr att den var riktigt, riktigt dålig.
