LILY OCH BLÄCKFISKEN
Författare: Steven Rowley
Antal sidor: 287
Första stycket: ”Första gången jag ser den är en torsdag. Jag vet att det är torsdag eftersom det är den dagen min hund Lily och jag brukar vika åt att prata om snygga killar. Hon är tolv år, det är åttiofyra hundår. Jag är fyrtiotvå, vilket är tvåhundranittiofyra hundår – men jag är i bra form för min ålder och jag har fått höra flera gången att jag ser ut som tvåhundratrettioåtta, det vill säga trettiofyra. Anledningen till att jag berättar det här om ålder är att vi båda är ganska barnsliga av oss och har en förkärlek för lite yngre killar.”
HANDLING:
Det här är en bok om att hitta den rätta: den som följer dig i vått och torrt, den du inte kan föreställa dig att behöva leva utan. För Ted Flask - en ensamstående, medelålders, aningen neurotisk man som aldrig fått rätsida på sina mellanmänskliga relationer - heter den rätta Lily. Hon råkar vara en hund. En 12-årig tax närmare bestämt, som precis blivit diagnostiserad med en hjärntumör.
OMDÖME:
Det här är en roman som jag har väldigt svårt att recensera, för de bitar som är bra tycker jag otroligt mycket om, men de bitar som är mindre bra tycker jag verkligen inte om. Det är väldigt finstämt och som hängiven husdjursägare känner jag verkligen igen mig i handlingen. Kärleken mellan människa och hund är fint porträtterad och det blir väldigt sorgligt mot slutet. Men detta sorgliga balanseras upp med rätt mängd humor och ett fint språk där små tänkvärda meningar sätter sina spår. ”Ett hjärta bedöms inte efter hur mycket det har älskat utan efter hur mycket det har älskats av andra” är en favorit. Ted är en stark karaktär, men den som stjäl rampljuset är i slutändan Lily. Hon blir hund och människa i ett och dialogen mellan henne och Ted ger en idé av hur man tänker sig att en hund skulle prata om den kunde. Deras relation visar på en balans mellan realism och fantasi, verklighet och dröm, vilket i sig är väldigt vackert men tyvärr tycker jag att det går till överdrift.
Dialogen mellan de båda är intressant, trots att den är fiktiv, men mot mitten spårar det ur fullständigt. Det blir alldeles för abstrakt och jag kan inte avgöra vad som är verkligt och inte. Jag känner också en stark frustration över att Ted, som förvisso är en väldigt intressant karaktär, vägrar att kalla saker vid sitt rätta namn och att folk runt omkring faktiskt spelar med. I det här fallet gäller det främst tumören som sitter på Lilys huvud som Ted insisterar på att kalla för bläckfisken. Jag förstår att sorg kan få folk att bete sig annorlunda, jag har själv behövt ta farväl av husdjur där sorgen blev så stor att det kändes som om hjärtat slets i två delar, men Ted framstår som närmast psykiskt sjuk, som att sorgen ger honom starka hallucinationer. Detta i kombination med det abstrakta mittpartiet leder till en ganska lustig känsla. Det känns konstigt.
I slutändan var detta en väldigt fin bok som hade kunnat vara bättre. Jag antar att jag förväntade mig någonting helt annat, att historien skulle handla mer om relationen mellan Ted och Lilly och mindre om Teds totala oförmåga att hantera sin sorg. Kanske är jag lite för pragmatisk för att kunna ta in hans sorgeprocess. Men de delar som var bra; relationen mellan människa och hund, dialogen och den sista tiden tillsammans; tyckte jag verkligen om. Jag kommer minnas denna bok utifrån början och slut, utan en mitt. När Lilly till slut får somna in faller tårarna tunga, både för Ted och mig, och det är mest för detta som boken förtjänar ett ganska högt betyg.
