FÅGELFÅNGARENS SON
Författare: Richard Hobert
Antal sidor: 215
Första stycket: ”Esmar hörde bara sin egen flämtande andning. Vänsterhandens fingertoppar trevade efter fäste i den skrovliga klippan. Hittade slutligen en tumsbred spricka och grep hårt om den vassa kanten. Högra handen släppte långsamt taget och drogs sedan tillbaka i en hastig rörelse för att ta ett nytt grepp om det grova repet. Fötterna, i klätterskor av tunt, mjukgarvat fårskinn, flyttade sig varsamt i små, hasande steg utmed klippavsatsen. Vare muskel i hans seniga kropp kände vad de andra musklerna gjorde samtidigt. Han var på helspänn eftersom vad som helst kunde hända när som helst. Ett enda litet missgrepp kunde bli ödesdigert.”
HANDLING:
Enligt färöisk lag förlorar fårfarmaren och fågelfångaren Esmar sitt markarrende om han inte inom ett år får en son, en arvinge. Han skulle då tillsammans med fru och barn behöva lämna hus och mark och det liv de byggt tillsammans.
Johanna och Esmar som hittills bara har fått döttrar vågar inte lita till slumpen än en gång. De måste göra allt för att öka sina möjligheter. De får hjälp av den svenska värdshusvärdinnan Livia som med sina egna känslor på spel tvingas sätta ihop ett hemligt arrangemang, en sexuell förbindelse utöver äktenskapets lagar. Ingen av dem anar vilka följder deras försök till räddning kommer att få.
OMDÖME:
Det här var en av de kortaste romaner jag stött på, men handlingen fångade ändå mitt intresse. Jag behöver inte läsa många sidor innan det märks tydligt att författaren vanligtvis är manusförfattare. Det är korta, koncisa kapitel med målande miljöbeskrivningar av det Färöiska landskapet som trots korthet och enkelhet ändå skapar djup, intresse och känslor. Det nästan saknas karaktärsbeskrivningar men jag känner i alla fall stark empati med familjen. Det är en kort men välskriven och fantastisk historia som tar upp frågor gällande utanförskap, tillhörighet, familjeband och utsatthet.
Det känns i slutändan nästan som en längre saga för vuxna, lite ”Det var en gång en familj som levde på Färöarna”-känsla. Jag skulle bara läsa några sidor innan jag skulle sova, men det slutade med att jag läste ut den i ett sträck. Det är sannerligen en konst att få till ett engagemang på endast 215 sidor (ett annat exempel är ”Flätan” av Laetitia Colombani) men jag tycker författaren lyckas med bravur. Trots sitt spartanska skrivsätt känner jag inte att jag saknar någonting. Kanske hade lite mer kött på benen, eller sidor i boken, bidragit till en ännu mer komplett historia. Den tar slut alldeles för fort och jag kan sammanfatta det som en fantastisk roman som hade kunnat vara bara snäppet bättre.