I VARJE ÖGONBLICK ÄR VI FORTFARANDE VID LIV
Författare: Tom Malmquist
Antal sidor: 318
Första stycket: ”Överläkaren stampar ner hjullåset till Karins patientsäng. Högljutt informerar han intensivvårdssköterskorna som klipper upp linnet och sportbehån: Gravid kvinna, barnet mår bra enligt rapport, vecka trettiotre, insjuknade för cirka fem dagar sedan med influensaliknande symptom, feber, hosta, igår lätt andnöd som skylldes på graviditet, i dag akut sämre, grav andnöd, kom till BB för en timme sedan. Han har kraftiga händer, skruvar på en patronliknande flaska och fortsätter: Sat dryga sjuttio med rumsluft, men svarar med sat-stegring efter syrgas, AF cirka fyrtio-femtio, BT hundrafyrtio, HR hundratjugo.”
HANDLING:
Tom och Karin väntar sitt första barn när Karin plötsligt insjuknar och måste föras till sjukhus. Barnet tas ut med kejsarsnitt och som i en mardröm springer Tom i kulvertarna under Karolinska sjukhuset, mellan intensivvårdsavdelningen och Neonatalen; mellan liv och död.
När han återvänder hem är det utan Karin, ensam med ett spädbarn och en chockartad sorg. Några månader senare dör också hans egen pappa, som han hela sitt liv haft ett komplicerat förhållande till.
OMDÖME:
Det här är en bok som jag hade velat ge ett högt betyg, endast på grund av handlingens smärtsamma natur, men det blir inte riktigt så. Det är väldigt avskalat och jordnära, personligt och utlämnande och visar en handling och en vardag full av smärta och sorg. Det är dock inte sentimentalt på något sätt utan istället bara beskrivande. Det är Toms vardag innan, under tiden och efter. De inledande kapitlen på sjukhuset är de mest känslosamma, sådär så att det hugger till i hjärtat, men tiden därefter drar ner på tempot och tappar både i känslor och engagemang.
Jag har också övergripande svårt att känna med karaktärerna, allting blir väldigt tvådimensionellt, dialogerna är stackiga och i slutändan har jag svårt att hitta fokus i handlingen, över huvud taget. Mycket tror jag beror på det väldigt hackiga skrivspråket. Trots viss lättsamhet blir det väldigt tungt att läsa. Det är en lång, utdragen dagboksskildring i ett enda stycke med väldigt få indrag, som trots starka känslor lämnar mig lite förvirrad. Man kan säga som så att det var fint att få ta del av författarens fruktansvärda öde, men jag vet inte om det framställdes på bästa möjliga sätt.