KVINNAN PÅ TÅGET
Författare: Paula Hawkins
Antal sidor: 396
Första stycket: ”Det ligger en hög med kläder vid sidan om rälsen. Ljusblått tyg – kanske en skjorta – hoptrasslat med något smutsigt vitt. Det är förmodligen skräp, en del av ett lass som dumpats uppe i den lilla snåriga skogen bortanför järnvägsvallen. Det kan ha lämnats kvar av teknikerna som arbetar med den här delen av rälsen, de är här allt som oftast. Eller så kan det vara något annat. Mamma brukade säga att jag har livlig fantasi; det sa Tom också. Men jag kan inte hjälpa det, när jag får syn på de där bortslängda trasorna, en smutsig t-shirt eller en ensam sko, är det enda jag kan tänka på den andra skon och fötterna som passade i dem.”
HANDLING:
Rachel har inget jobb och ingenstans hon behöver vara. Ändå tar hon tåget samma tid, varje dag. Varje dag ser hon ett ungt par i huset intill spåret. Jason och Jess kallar hon dem. I Rachels ögon är deras liv lika perfekt som hennes eget en gång var.
Men en dag ser hon något från tågfönstret som skakar om henne. Nu ska hon visa alla att hon är så mycket mer än bara kvinnan på tåget.
OMDÖME:
Jag har hört väldigt mycket debatt kring filmatiseringen av ”Kvinnan på tåget” så jag tänkte ta mig tiden att läsa boken bakom filmen. Kanske är filmen bra, trots att jag själv inte sett den än, men boken var tyvärr inte så speciellt mycket att ha. Slutet hade ett väldigt bra tempo som också kom med en hög puls och jag tyckte också att det var väldigt oförutsägbart vilket alltid är att föredra när det gäller thrillers. Men i slutändan är det bara detta som förtjänar att få poäng. Som thriller är den alldeles för seg. Det finns thrillers som rör sig långsamt men som fortfarande har den där tryckande, pyrande, puttrande känslan att någonting snart kommer att explodera (till exempel "Hetta" av Jane Harper). Det är långsamt men inte tråkigt. Tyvärr blir ”Kvinnan på tåget” mest tråkig. Det är långsamt utan intresse och tar inte riktig fart förrän de sista 50 sidorna vilket resulterar i en enda lång väntan.
Rachels långa självreflektioner känns inte heller särskilt engagerande och alla tre kvinnor blir alldeles för stereotypt framställda: de är överkänsliga, oresonliga och osjälvständiga. Sedan tycker jag att Rachels koppling till tåget känns lite malplacerad. Det hon ser genom tågfönstret är inte på långa vägar någonting att bli upprörd över och hela boken bygger slutändan på att Rachel inte kan låta bli att lägga näsan i blöt och ljuga öronen av sig för att hjälpa en man hon inte känner. Hela bakgrunden känns lite fragmentarisk, som två böcker som försöker fungera som en. Så som thriller fungerar den inte alls. Kanske kan den fungera som en helt okej roman inom facket för relationer och självreflektioner, men inte ens då tycker jag att den lever upp till förväntningarna. Kanske kan det vara värt att se filmen och se om den kan ge boken lite spänning och djup.