YXMANNEN
Författare: Ray Celestin
Antal sidor: 473
Första stycket: ”John Riley snubblade in på Times-Picanyues kontor en och en halv timme efter att han skulle ha börjat jobba. Han satte sig vid sitt skrivbord, tog långsamt ett djupt andetag och lyfte blicken för att se sig om i rummet. Trots sitt omtöcknade tillstånd märkte han hur hans kollegor sneglade på honom, och han undrade hur sjaskig han egentligen såg ut. Han hade varit ute på sitt stammisställe vis Elysian Fields Avenue föregående kväll, och han lyfte handen till ansiktet för att försäkra sig om att han inte fortfarande svettades. När han rörde vid den minst två dagar gamla skäggstubben ångrade han att han inte sett sig i spegeln innan han tog sig till jobbet.”
HANDLING:
New Orleans 1919. Den beryktade seriemördaren Yxmannen sätter skräck i staden med sina bestialiska mord.
Kriminalinspektör Michael Talbot utreder fallet men har svårt att hitta ledtrådar. Dessutom bär han på en hemlighet, som till intet pris får komma ut. Luca DAndrea, Michaels tidigare chef, har fått i uppdrag av maffian att ta reda på vem Yxmannen är. Nittonåriga Ida jobbar som sekreterare hos en privatdetektiv, och när hon snubblar över ledtrådar som kan leda till avslöjandet av Yxmannens sanna identitet kan hon inte låta bli att på egen hand försöka utreda mysteriet.
OMDÖME:
Det här var en bok med många lovord bakom sig och ett omslag som var alldeles för uttrycksfullt och intressant för att inte plocka åt sig. Och efter att ha läst den kan jag hålla med om att det var en riktigt bra deckare. Det är en historia baserad på verkliga händelser som är lika färgsprakande som omslaget. Det jag främst fastnar för är de fantastiska miljöbeskrivningarna som ger mig en glasklar känsla av dåtidens New Orleans. Det är bordeller, fester, jazzmusik i varje hörn och en väldigt speciellt stämning där den mångkulturella bakgrunden utgör en botten för både motsättningar och samhörighet. Karaktärerna är väldigt mångbottnade med väldigt många svagheter, men detta blir i slutändan en styrka. Det är på ett sätt väldigt uppfriskande att få följa karaktärer som känns mänskliga. Inga superhjältar, Fröken Duktig eller sjätte sinnen, utan bara vanliga, bristfälliga människor som kan göra misstag. Vi får följa historien genom tre människor med tre olika perspektiv som kommer allt närmare varandra genom en puttrande spänning som kommer närmare och närmare sanningen. En sanning som går rakt in i hjärtat.
Författaren skriver med en stor detaljrikedom men bibehåller fortfarande ett flyt i språket. Det är mycket att läsa, men det blir aldrig för mycket. Summerat känns ”Yxmannen” som en väldigt nyskapande deckare, närapå rysare, som verkligen sticker ut i mängden. Det blir en frisk fläkt i deckarvärldens återkommande och klyschiga träsk som verkligen väcker ett intresse som sträcker sig långt bortom en mordgåta. Stundtals blir det dock lite för rörigt. Det är spännande och mångbottnat men fullt av så mycket intriger att jag ofta tappar bort både mig själv och den röda tråden i handlingen. Hemligheterna går djupt och ledtrådarna är snåriga och trots att slutet ändå är tydligt skulle jag vilja ha en lite tydligare mittdel. Inte perfekt men en riktigt bra deckare som definitivt väckt mitt intresse för Ray Celestin.
