DEN ENGELSKE PATIENTEN
Författare: Michael Ondaatje
Antal sidor: 386
Första stycket: ”Hon reser sig upp i trädgården där hon har arbetat och tittar bort i fjärran. Hon har märkt ett omslag i vädret. Så kommer ännu en häftig vindstöt, en böjning av ljud i luften, och de höga cypresserna vajar. Hon vänder och går uppför kullen mot huset, kliver över en låg mur, känner de första regndropparna mot sina bara armar. Hon går tvärs över loggian och stiger snabbt in i huset.”
HANDLING:
Slutskedet av andra världskriget. I en sönderbombad villa norr om Florens vårdas en engelsktalande namnlös man, brännskadad till oigenkännlighet efter en flygolycka, av sjuksköterskan Hana. En dag anländer den stympade Caravaggio som känner Hana sedan barndomen, och Kip, en indisk sappör, utsänd för att rensa området från minor. I samtalen mellan dem blottas brottstycken av deras liv, stukade av krig och förlust.
Men vem är egentligen den engelske patienten? Ju mer han minns tiden före olyckan desto mer tvivelaktig framstår han. En äldre utgåva av Herodotos Historia fylld av kartor, dagboksanteckningar och texter på olika på språk utgör den enda ledtråden till hans förflutna.
OMDÖME:
Det här är en bok som blivit väldigt kritikerrosad och jag brukar se ett mönster i detta. Ju bättre kritik desto konstigare böcker, men jag var fortfarande tvungen att prova ”Den engelske patienten”, mest för att jag tyckte om filmatiseringen så mycket. Men nu när jag läst den faller det tyvärr tillbaka på mönstret, för jag kan inte för mitt liv förstå hur den har kunnat bli så hyllad. Det handlar om kärlek och krig och det finns en väldigt intelligent underton som väcker en och annan djup tanke. Språket är väldigt filosofiskt och poetiskt, i likhet med Paolo Coelho, men trots sin finstämda framställning blir det målande och utbredande lite för mycket. Ett ord beskrivs med fem ord, en mening med tre meningar och till slut känns allting närapå överväldigande. 'En kärlekshistoria i krigstid' blir beskrivet som 'Ett ömt möte mellan två personer av olika kön som utvecklas till en explosiv passion under en tid av oroligheter och död.' Observera att detta inte är ett citat från boken, det är enbart ett exempel för att försöka förklara hur denna bok gör språket mer komplicerat än det behöver vara. För det finns mer som förvirrar.
Det är en drömlik framställning utan direkt tidslinje eller tempus och både platser och personer har en tendens att flyta samman. Det finns ingen röd tråd, allting blir väldigt rörigt och trots ett visst djup i handlingen blir romanen fortfarande platt. Karaktärerna är väldigt ytliga och dialogerna väldigt korta och närapå ologiska. Många gånger rynkar jag på näsan och jag kan ärligt säga som så: hade jag inte sett filmen i förväg hade jag inte förstått någonting. Återigen ett ovanligt men ändå förekommande fenomen där filmen är mycket bättre än boken. Där boken faller platt, lyckas filmen ge den liv. Trots filosofiskt språk och sorglig handling känner jag i slutändan ingenting och är mer förvirrad än någonting annat. Det blir fyra poäng, men det är nog mest en tröstsiffra i kombination med ett väldigt vackert omslag.