KÄRLEKENS MAGISKA REGLER
Författare: Alice Hoffman
Antal sidor: 365
Första stycket: ”En gång i tiden, innan hela världen förändrades, var det fullt möjligt att rymma hemifrån, dölja vem man var och ändå passa in i finare sällskap. Barnens mor hade gjort just det. Susanna var en av Owens från Boston, en släkt så gammal att varken General Society of Mayflower Descendants eller Daughters of the American Revolution kunde förneka dem tillträde till sina exklusiva klubbar, trots att de nog helst velat stänga dörren i ansiktet på dem och låsa om sig två gånger. Släktens anmoder, Maria Owens, kom till Amerika år 1680 och förblev ett mysterium till och med för sin egen familj. Ingen visste vem som var far till hennes barn eller hur hon, en ensam kvinna utan några medel att tala om, kunnat låta bygga ett så storslaget hus. Ättlingarna som följde Maria väckte lika många frågor. Äkta makar försvann utan ett spår. Döttrar övergav döttrar. Barn rymde sin väg och sågs aldrig till igen.”
HANDLING:
För familjen Owens är kärlek en förbannelse, så har det varit ända sedan 1620 då Maria Owens anklagades för häxeri efter att ha blivit kär i fel man. Flera hundra år senare, i 1960-talets New York, kan Susanna Owens se att det är något speciellt med hennes tre barn - Franny, Jet och Vincent - och hon sätter upp stränga regler som de måste följa. Inga nattliga promenader, inga svarta kläder, inga katter eller kråkor, inga böcker om magi. Och viktigast av allt: de får aldrig bli förälskade.
Men när barnen besöker sin moster Isabelle börjar familjens mörka hemligheter bubbla upp till ytan och för första gången snuddar de vid sanningen om vilka de egentligen är. Nu gäller det bara att undvika att drabbas av förbannelsen.
OMDÖME:
Det här var en bok helt i min smak och jag blev väldigt glatt överraskad när jag insåg att den hade magiska influenser (för det tyckte jag inte var långt ifrån självklart när man läste baksidan). Det är en bok om tre syskon – eller två häxor och en trollkarl – och handlingen cirkulerar kring magi i sin mest ursprungliga form, inga illusioner eller falskspel, utan genuina magiska krafter, brygder, helande örter, besvärjelser och förbannelser. Det är magi som den ska vara: fiktiv som gjorts verklig i romanens värld. Vi får följa de tre syskonen under deras livstid och även deras relation till kärleken, en lika stor lockelse som hot på grund av den förbannelse som vilar över släkten. Jag tycker verkligen om karaktärerna och deras känslor är väldigt påträngande på ett positivt sätt trots att berättarperspektivet ständigt håller sig på ytan. Till stämningen påminner ”Kärlekens magiska regler” väldigt mycket om ”Nattens cirkus” och liksom denna är det en bok att verkligen dyka ner i, förlora sig själv i. Språket är väldigt ordrikt och vackert, närapå förtrollande, och skapar en väldigt dov men trevlig stämning genom hela boken, som blandas med en känsla av smått obehag.
Källan till obehaget är förbannelsen och kampen om kärleken löper som en röd tråd som i slutet visar på en väldigt fin tolkning av inte bara kärleken, utan också livet. Kanske handlar förbannelsen inte om vilken kärlek som helst? Kanske har kärleken mer att göra med livet i sig, än själva förbannelsen? Kanske har förbannelsen över huvud taget ingenting att göra med kärleken, utan enbart med livet? Budskapet är inte glasklart utan lämnar istället rum för tolkning och jag lämnar boken med en lika lugn som upprörd känsla i själen. ”Kärlekens magiska regler” väcker starka känslor, mycket engagemang, stort intresse och breda livsfrågor. Det var en bok som jag inte gärna ville släppa när den var slut.