VÄGEN MOT BÅLBERGET
Författare: Therése Söderlind
Antal sidor: 590
Första stycket: ”Längst ner i hagen bakom fähuset, efter att det blivit mjölkdags och det trampats färdigt och den dammiga dynglukten lagt sig medan flugorna och råmandena flyttat in i lagårn, där händer det att en gubbe sitter och balanserar på en trebent mjölkpall med benen brett isär. Det är så långt från gårdsbyggnaden man kan komma och ändå vara kvar på ägorna. Där vägen kommer ur skogen, det är där han har satt sig.”
HANDLING:
En sensommardag 1975 går Jacke och hans tonårsdotter Veronica upp på Bålberget i hemtrakten Nyland vid Ångermanälven. Det sägs vara platsen där man avrättade häxor. Besöket blir kulmen på en kaotisk period som tagit Jacke tillbaka till barndomen och Veronica längre än så. Hennes farmors berättelser ska göra att historien om Bålberget inte lämnar henne ens som vuxen.
Malin växer också upp i Nyland nära älvens utlopp i havet, men trehundra år tidigare. Året är 1674 när hon rannsakas för trolldom. I fängelset tänker hon på sitt liv och på hur hon alltid fått kämpa mot mäns förtryck. Hon våndas också över sin otyglade dotter som rymmer hemifrån, gång på gång.
Ett av ögonvittnena som pekat ut Malin är grannpojken Olof. Som alla barn fantiserar han mycket och inte minst fantiserar han om Malins dotter. Men gränsen mellan lek och allvar suddas ut när en äldre pojke dyker upp och berättar om en annan värld och om de krafter och väsen som befolkar den. Plötsligt finner sig Olof indragen i en fruktansvärd rättsprocess där ingen bemödar sig om att skilja mellan fantasi och verklighet. Först som gammal förmår Olof se tillbaka och minnas sin egen roll i händelserna som påverkade en hel bygd.
OMDÖME:
Det här var en väldigt speciell bok som är svår att både beskriva och recensera. Det är det närmsta jag läst som kan beskrivas som en modern episk roman i sin mest ursprungliga mening, en berättande släktkrönika med liknande storhet som grekernas epos – så som Homeros och Sapfo. Den kanske inte är skriven på vers men är ändå väldigt skickligt skriven. Vi får ett nätverk av berättelser i fyra delar som berättar samma historia genom fyra karaktärer, varje del ger ännu en ledtråd och alla historier går till slut in i varandra. Karaktärerna är tydliga och har var för sig en väldigt säregen röst som riktigt lyser genom sidorna. Varje del kommer med en ny röst, ett nytt perspektiv och nya insikter. Det var en bok som var väldigt svår att släppa och i slutändan inte gick att lämna helt ifrån sig även när jag inte läste den. Språket skulle jag inte beskriva som svårt utan istället mest komplicerat och väldigt ordrikt vilket krävde en hel del koncentration. Detta underlättades heller inte av författarens flitiga användning av både gammalsvenska och talspråk, som förvisso gav ett väldigt trovärdigt intryck, men som också försvårade läsningen.
Ibland blev jag också väldigt förvirrad. Varje kapitel liksom börjar om på nytt vilket ger ett väldigt fragmentariskt intryck och ganska många frågor lämnas obesvarade. Alla historier och all uppbyggnad leder i slutändan ut i någonting som känns ganska tunt i förhållande till romanens längd och djup. Man kan säga att ”Vägen till Bålberget” var en sann upplevelse som jag i slutändan ändå hade väldigt svårt för att ta till mig. Det var en väldigt stor och mättad historia som kanske behöver läsas en gång till för att uppskattas till sin fulla potential.