BLÅ LÄNGTAN
Författare: Elisabet Nemert
Antal sidor: 428
Första stycket: ” ’Lejonen sjunger i natt.’ Den gamla kvinnan som människorna döpt till Jorinda, stannade upp och lutade sig tungt mot sin käpp. ’Lejonen sjunger i natt’, tyst upprepade hon orden för sig själv. Hon såg upp mot den blåsvarta himlen där nymånens glänsande skära börjat sin färd uppvaktad av sitt hov av glittrande stjärnor. Hon bugade i vördnad innan hon fortsatte sin vandring över den nigerianska savannen. Hon var på väg mot den livgivande floden som efter regnperiodens slut nu svämmade över sina breddar. Där, i närheten av det porlande vattnet och under baobabträdens skyddande grenar skulle hon skörda den helande växten. Det var dags nu, månen var pånyttfödd och tidpunkten var den rätta. Hennes hjärta klappade av förväntan.”
HANDLING:
Två maskrosbarn kommer till världen samma dag – den 12 februari 1950. Naomi i Nigeria, Pia i Sverige. Naomi föds med läppspalt och förskjuts av sin familj. Läkekvinnan Jorinda tar hand om henne och låter henne bo på savannen där hon blir vän med elefanter och lejon. Pia föds på Södra BB i Stockholm, i välfärdens Sverige, men hennes föräldrar är alkoholiserade och uppväxten blir tuff.
Deras vägar flätas samman av ödet och så småningom möts de båda flickorna i Sverige.
OMDÖME:
”Blå längtan” är inte bara en resa in i Sverige på 60- och 70-talen utan också en stark berättelse om människors lika värde. Det är stämningsfullt, vackert, varmt och det natursköna ligger som ett skimmer över hela boken. Det är en roman med många bottnar: utanförskap, okunskap, rädsla, missbruk, våld, krig, vänskap och kärlek över gränser, men det finns också ett stort fokus på dofter och dess påverkan på vår sinnesstämning och våra minnen. Karaktärerna är starka och miljöbeskrivningarna är underbara och jag känner framför allt ett stort band till Naomi. Hon känns lite som mig själv och väcker gång på gång min längtan att flytta ut i naturen för att kunna se, dofta, känna och uppleva. Jag skulle till och med våga påstå att det ligger en gnutta magi över ”Blå längtan”. Den följer med mina tankar under dagarna och är nästintill omöjlig att släppa taget om. Författarens språk är också väldigt varmt och på något sätt hjärtligt. Det finns en stor känsla av medmänsklighet som skiner igenom raderna. Det var en riktig läsupplevelse.
Men ibland är någonting fantastiskt inte riktigt tillräckligt bra. Kanske blir ”Blå längtan” lite för smörig och gullig ibland, det är inte alltid jag tror på dialogerna och den enorma acceptans som råder hela tiden. I slutändan spelar det ingen större roll, men det är ändå någonting jag tänker på. Sedan kan jag känna att vissa händelser kommer in bara för att försvinna lite väl snabbt. Det är många öden som tillägnas väldigt lite tid och jag hade önskat att de antingen hade fått mer plats, eller ingen plats alls. Trots liten plats är det i alla fall förbannat vackert gestaltat och jag lämnar boken med en varm känsla i hjärtat.
