DAISY I KEDJOR
Författare: Sharon Bolton
Antal sidor: 416
Första stycket: ”På Bristolkanalens kust vid Somerset, grovt räknat på samma avstånd från Weston-super-Mare och Minehead, finns en stor avloppsränna för stormvatten. Ingen gillar den. Det är ett svartnat rör, en dryg meter i diameter, och det leder överflödsvatten från Mendip Hills åkerjord, vatten som sedan rinner ut i kanalen några hundra meter utanför skyddsmuren mot havet. Vid högvatten stönar och vrålar havsvattnet inne i det medan stenar och drivved krossas mot betongsidorna med skrämmande våldsamhet.”
HANDLING:
Hamish Wolfe är inte annorlunda. Han kommer att sitta inspärrad resten av livet för att ha kidnappat och mördat tre kvinnor - och får mängder av beundrarbrev varje dag. Han är snygg, karismatisk och har en stor övertalningsförmåga. Hans beundrare är säkra på att han är oskyldig. Och på att han är deras drömmars man.
Maggie Rose är advokat och bästsäljande true crime-författare, lika tillbakadragen som hon är framgångsrik. Hon tar bara de fall hon vet att hon kommer vinna. Hamish vill ha Rose som sin advokat. Han vill att hon ska förändra hans öde. Hon är övertygad om att hon är immun mot den charm som den här sortens man kan besitta.
Men kanske är Hamish Wolfe annorlunda…
OMDÖME:
Jag har tidigare läst ”Nu ser du mig” av samma författare och den tyckte jag tyvärr var ganska dålig. Men efter att ha läst ”Daisy i kedjor” tror jag nog att jag kan ge Sharon Bolton ännu en chans. Det var en helt okej deckar-thriller med bra driv genom korta kapitel. Jag som läsare får alldeles lagom med ledtrådar och intriger svänger fram och tillbaka och misstänksamheten vacklar åt alla möjliga olika håll ända in i slutet. Det är hemlighetsfullt och håller ända in i slutet så för sin oförutsägbarhet och spänning får ”Daisy i kedjor” en stor tumme upp. Nu får den ganska högt betyg just eftersom jag jämför den så mycket med ”Nu ser du mig”, men hade jag läst den fristående finns en risk att ”Daisy i kedjor” hade fått ett lägre betyg, för det är ganska många aspekter som jag inte tycker om.
Språket är på ett sätt ganska komplicerat och onödigt svårtolkat. Tonen sätts redan i första stycket som lämnar mig med en ganska skum känsla. Tanken är nog att skapa en mörk och lite kuslig atmosfär, men jag tycker bara det känns rörigt. Det skumma fortsätter sedan i bokens huvudkaraktär, Maggie Rose, som är bland det mest ointressanta och osympatiska jag någonsin stött på i en roman. Jag tycker inte alls om henne och när jag läst ut boken är det endast hon som karaktär som leder till att jag lämnas med en slags jaha, det var den boken det-känsla. Inslängda tidningsurklipp och brev förekommer kontinuerligt och skapar förvisso ett visst intresse för handlingen, men de är skrivna med så jobbiga typsnitt att det knappt går att läsa. Ungefär som de absolut värsta handskrivnings-stilarna i Word som man alltid undviker att använda för man tänker att om jag använder det här typsnittet är det väl ingen som kommer att kunna läsa över huvud taget. Lite synd att ett dåligt val av typsnitt ska hindra läsningen till den grad att man nästan hoppar över en sida och hoppas att man inte missar någonting viktigt för att slippa dechiffreringen.
Så allt som allt en helt okej roman som trots negativa aspekter klättrar några betygspoäng i förhållande till tidigare titlar av samma författare. ”Daisy i kedjor” har i alla fall återigen väckt mitt intresse för Sharon Bolton och det ska bli spännande att läsa fler titlar för att se om det kanske finns något litet guldkorn.
